Ödets lilla värld

Via författaren och historiken Peter Englunds förträffliga blogg, kom jag för längesen in på en annan blogg skriven av en tjej som lämnat sverige för att jobba i USA.

Hon kallar sin blogg Stina i Cleveland.

Jag har sedan dess med stort intresse följt hennes blogg. Hon begärde för ett antal år sen tjänstledigt från sitt skrivbordsjobb här i sverige för att prova något annat ett tag. Detta var dock något som hennes arbetsgivare inte ville bevilja henne. Hon sade således helt enkelt upp sig, tog sitt bohag och flyttade till USA, utbildade sig till fotograf och hamnade slutligen i Cleveland. Där började hon arbeta som rättsfotograf och arbetade bland annat med att fotografera döda människor på bårhuset - dokumentation av sår och skador efter tragiska händelser, fruktansvärda brott och genomförda självmord.

Nu har hon nyligen, främst på grund av visumproblem, flyttat ifrån USA och tillbaka till sverige igen. Och här har hon – trots att hon aldrig bott där innan -bosatt sig i Kalmar. Jobbet är dock ungefär det samma som innan hon for.

Och jag tänker att om man gjort en sådan resa måste man onekligen få perspektiv på tillvaron. Och det är nog något man behöver ibland på sitt trygga kontor, där man tillbringar dagarna framför skärmen med en kopp kaffe, och där man blir hopplöst grinig när stiftpennorna är slut i förrådet.

Kanske behöver man komma bort lite ibland. Kanske behöver man få lite perspektiv på tillvaron. Innan man blir för hemmablind. Innan man tappar all glöd.

Och för ett tag sen började jag tänka på en kollega som för sju år sen sade upp sig för att just göra något annat (så här i efterhand inser jag att det var mitt undermedvetna som hade tänkt en hel del, eftersom det fanns en känsla av att jag missar något avgörande med hela historien).

Min kollega lämnade sitt jobb för att flytta någon annanstans - oklart vart, för att syssla med något annat - oklart vad. Precis som jag tror att man behöver göra ibland. Och nu har hon nyligen flyttat hem till sverige igen och börjat jobba på ett av våra kontor i Kalmar.

Kalmar?

För några dagar sedan hann mitt undermedvetna äntligen ikapp mig och jag började lusläsa hela Stina i Clevelands blogg från början efter bekräftande ledtrådar.

Tillslut hittar jag via en annan sida hennes fullständiga namn. Och på skärmen läser jag så hennes för- och efternamn.

Och jag tror inte mina ögon.

Spjälsängsopera

Min son vaknar upp i sin spjälsäng och börjar skrika hysteriskt. Som nybliven pappa känner man sig lite osäker på vad man skall göra, så jag söker hjälp i litteraturen och i den moderna forskningen. Men resultatet minst sagt förvirrar;

Forskningsresultat 1

Lyft absolut inte upp och trösta barnet! Gör du det bekräftar du bara för barnet att det är farligt att ligga ensam vilket bara gör det ännu svårare att på längre sikt få det att sova i egen säng. Detta leder ofrånkomligen till osäkra, mörkrädda barn som inte kommer vilja ligga i egen säng förrens någon gång i övre tonåren.

Forskningsresultat 2

Lyft genast upp och trösta barnet! För det lilla barnets stenåldershjärna är det lika med akut livsfara att vara ensam. Om man då låter det ligga kvar kommer barnet bli ännu mer oroligt vilket leder till stressymptom som matsmältningsproblem och kolik. Att vi numera har både treglasfönster och snordyra Assa-lås för att hålla ute alla sabeltandade tigrar kan ju inte bebisen veta. Och detta är inget som går att lära dom heller. Forskningen visar att bebisar har samma nivå av stresshormon i kroppen första gången dom vaknar upp ensamma i sin säng som 123:e gången.

Råd från godtyckligt vald kvinna från den äldre generationen

Låt ungen skrika. Det är bra för lungorna.

Så vad gör man? Vad är rätt?

Det vet nog bara vår Gud Herre himself.

Och kanske inte ens Han.

En trogen följeslagare

Jag har blivit varnad för den många gånger. Kompisar med barn har förklarat att den kommer vara en bundsförvant under de närmaste 25 åren.

Och vi har redan spenderat en hel del tid tillsammans. Under den månad som vi tillbringade på sjukhuset följde den mig, som en skugga, så gott som varje dag.

Jag talar naturligtvis om oron.

Och trots att sjukhuset försökte minimera dess närvaro genom att skicka både psykologer och kuratorer på oss föräldrar som låg på neonatal, var den ändå ständigt närvarande.

Men med tiden har vi lärt oss att leva ganska bra tillsammans. Men häromdagen kom den åter in i vårt hus. Den lade sig som ett blött, tungt täcke över sinnet och liksom kvävde både förnuft och logik.

Theo hade efter sitt morgonbad somnat som en sten, och han sov sött i sin babysitter.

Och han sov. Och sov.

Inga jag-vill-ha-mat-skrik. Inget joller och knorrande. Bara en djupt sovande bebis.

Först när eftermiddagen hade börjat övergå till kväll vaknade han. Han gäspade djupt, blinkade två gånger, och förkunnade sen sitt uppvaknande genom att ge ifrån sig sitt välbekanta matskrik.

Sedan åt han i 1,5 timme.

Små barn kan tydligen bli väldigt trötta efter bad. Det märktes dock inte på den kommande natten. Då ville han inte sova en blund.

Men det var ok. Han var ju iallafall sig själv igen.

Ett levande gossebarn som gråter tyst...

Min ömma älskling tipsade mig om en blogg som skrivs av en kille som - precis som vi - fick en son som föddes förtidigt.

Från att den ena dagen gått på stan med sin fru och tittat i affärer, får dom på ett rutinbesök på MVC reda på att mamman är akut sjuk i havandeskapsförgiftning och om barnet skall överleva måste dom troligen plocka ut det direkt.

Så, några timmar senare, snittar dom frun i ett akut kejsarsnitt för att se om dom kan rädda barnet. Detta sker i vecka 28, tre månader innan beräknad förlossning.

Efter operationen gör den ansvariga doktorn en notering i den nyblivna mammans journal; i livmodern finner dom ett litet levande gossebarn som gråter tyst.

Ett levande gossebarn som gråter tyst.

Fantastiskt vackra ord, inte sant?


Du finner hans berättelse här.

Invalido

Häromdagen hittade vi vår katt i vår carport, med väldiga problem att röra sig. Bakbenen lydde inte, och hela bakkroppen kollapsade för varje steg han försökte ta.

På djursjukhuset konstaterades brutet bäcken, och det fanns inte mycket man kunde göra. Vi blev hemskickade igen med smärtstillande medicin.

De följande dagarna bosatte han sig på vår lilla toalett, bakom själva toalettstolen. Dovt jämrande låg han där, vägrade komma fram, och slickade bara högst motvilligt i sig lite vatten då och då.

Men den som myntade uttrycket att en katt har nio liv måste verkligen vetat vad han pratade om; för nu springar han runt i huset igen. Inte ens ett krossat bäcken kan tydligen stoppa en katt. Frakturen har mirakulöst nog läkt ihop.

Det enda kruxet nu verkar vara att hans svans har slutat fungera. Den hänger bara som ett dött bihang efter kroppen när han går. Veterinärexpertisen som har kontaktats gällande svansens dysfunktion förklarade att om den inte börjar leva igen inom två veckor måste den tas bort.

Det märkliga med det här är att vi redan har en katt sen tidigare som även han har mist sin svans. Detta efter en attack av en hund (eller räv, mård, örn, lo eller nåt annat okänt rovdjur). Det kommer alltså för andra gången bli svansbegravning i vårt hushåll. Efter det kommer 100 % av våra två katter att vara svanslösa.

Vår son kommer få en helt skev bild av hur en katt ser ut.

Fars dag

Imorse fick jag två paket av min ömma älskling på sängen.

Jag måste ha sett ut som ett frågetecken, för jag fattade ingenting. Hon förklarade att det var farsdag. Jag fattade fortfarande inte.

Hon förklarade tålmodigt att jag hade en son, och således är en far. Det vet jag naturligtvis, men jag fattade fortfarande inte kopplingen till att jag skall firas på farsdag. Då skall äldre herrar firas och få onödiga slipsar och rutiga innetofflor.

Det hela var mycket surrealistiskt.

Sjukt mycket på jobbet nu...

Intensiva dagar. Deadline på fredag.

Och som alltid är det som mest att göra den sista veckan. Är det för att man skjutit på alla svåra beslut tills man verkligen är tvungen att ta dem, eller är det helt enkelt för att jag inte har all information och alla underlag förrän i slutet av ett projekt?

Men som sagt, på fredag är det deadline. Då kommer jag lämna över det färdiga projektet - 3 års arbete - till kunden.

Sedan kommer jag - som alltid - att högtidligt och noggrannt städa mitt skrivbord.

Det städas i tre plan;

- dels det fysiska, på mitt kontor

- dels det virtuella, i min dator

- och dels det mentala, i min hjärna.

Sen är mitt skrivbord, likt ett omålat canvas, rent, vitt och redo för nästa projekt.

Trolla med knäna

Idag kom min lönespecifikation.

Den var på 0 kr. Eller nej, vänta, den var faktiskt på -1870 kr om man läste igenom den noga. Jag är alltså skyldig min arbetsgivare 1870 kr. Är det överhuvud taget möjligt?

Det måste, helt ärlig, blivit något fel.

Samtidigt hade vi denna månaden räkningar, som om man räknar ihop dom, överstiger ett svenskt basbelopp. Vi snackar inga Thailandsresor här, utan vanliga, ordinära vardagsräkningar.

Det måste, helt ärligt, blivit något fel.

Och i bakgrunden står försäkringskassan, som någonstans långt inne i sin väldiga mage, maler min pappaledighetsansökan genom sitt smärtsamt långsamma, byråkratiska maskineri.

Jag hade första kontakten med Försäkringskassan när Theo var ett par timmar gammal. Det var den 21 augusti.

Det har fortfarande inte kommit några pengar.

Det måste, helt ärligt, blivit något fel.

Svensk ingenjörskonst

Igår började jag jobba igen efter två månaders vård av sjukt barn. Visserligen bara till 80%, men ändå.

Ett av de största hindren visade sig vara att hitta min gamla Monark som tjänar som pendlarcykel på Halmstad Station. Bland ett enormt hav av cyklar stod min gamla rostiga cykel någonstans - av mig hastigt parkerad efter en vanlig arbetsdag i mitten av augusti.

Naturligtvis var det helt omöjligt att försöka minnas var.

Om jag den sommarvarma dagen hade vetat att jag inte skulle dyka upp nästkommande dag för att återigen cykla till jobbet, utan att det skulle dröja till slutet av oktober innan jag återigen anlände till Halmstad Station - skulle jag då ha parkerat den på ett annorlunda sätt?

När jag tillslut hittar den, fastkedjad vid en papperskorg, är det lite som att finna ett arkeologiskt fynd; den är nästan helt täckt med höstlöv och bara den övre halvan av cykeln syns. Det tar mig tio minuter att rensa ur ekrar och kedja.

När jag äntligen är klar och börjar cykla mot jobbet blir jag förvånad.

Den fungerar fortfarande som en välsmord klocka.

<<gammal.jpg>>

Sonden är död - länge leve sonden!

Vår son är numera sondfri.

Vi slutade använda den i torsdags, och tog bort den helt i söndags. Det är skönt och befriande att inte ha den hängandes från kinden längre. Och det är skönt att slippa vara rädd för att den skall fastna någonstans och dras ut.

Jag har haft en slags hatkärlek till sonden. Den har varit besvärande, ivägen, en källa till oro. Samtidigt hade han inte kunnat överleva utan den.

Och nu är den i alla fall borta.

Imorgon skall vi till sjukhuset och neonentalavdelningen för en sista kontroll. Vägning, mätning, blodprovstagning och hörseltest.

Slutbesiktning.

Kanske, kanske blir vi utskrivna. Kanske kommer han inte längre vara Theo på Neo.
Bara Theo. På Vingrens väg.

Önska oss lycka till.

Fysisk fostran

Affärsområdesträffen lyftes rejält under fredagen då det helt utan förvarning plötsligt rusade in massa kamoflageklädda män mitt under ett föredrag. Med barska ordalag blev vi sedan utkörda i duggregnet.

Det var upplagt för teambildande utomhusaktiviteter.

Så istället för vanliga möten tillbringades dagen med problemlösning, intelligenstest och diverse äventyrliga uppgifter.

Bland annat ingick en enklare navigationsövning utanför Tylön medels kompass, klocka och RIB båt.

Den grova sjön drog ut luftfärderna ner från vågtopparna till något som ibland kändes som evigheter. Värken i knäna efter de många hårda nedslagen höll i sig länge.

Mitt leende och den varma känslan i magen försvann långt senare.

Spjutspetskompetens

Är på affärsområdesträff i Tylösand i tre dagar. Föreläsningar, för mycket äckligt kursgodis, långsamma trerättersmiddagar och massa nätverkande.

Saknar min familj.

100% förstfödd

Ny tröja till Theo idag.

Med alla nya och ärvda kläder man fått dom senaste veckorna från alla nära och kära behöver vi nog inte köpa något dom närmaste 3 månaderna.

Man kan inte vara annat än djupt tacksam.

...you´ll be the death of me.

All heder åt iPhone, men när jag använder den under samtal så har jag en förmåga att komma åt allsköns knappar med kinden, som t.ex. parkera samtal, sekretessknapp osv. Detta leder nästan ofrånkomligen till att samtalet bryts, eftersom den i andra änden undrar vart jag tagit vägen, ger upp, och sedan lägger på.

För att råda bot på detta har jag således köpt mig ett bluetooth headset.

Jag skall vara ärligt nu; det är inte speciellt snyggt att gå runt med trådlösa headsets. Speciellt inte när dom inte aktivt används. Men ibland måste funktionen gå före fåfängan.

Så jag köpte en sådan här:



Och den fungerar utmärkt. Hur den lilla tingesten kan innehålla allt som krävs för trådlöst samtal, inklusive ett batteri som tillåter en standby tid på 3 dygn, är för mig ren magi. Dessutom väger den i stort sett ingenting; blott 6,5 gram.

Eftersom marknaden inte är blyg för att ut hutlösa priser för sådana här saker, kan man inte låta bli att fundera på vad kilopriset för denna ligger på.

Eller så kan man sluta fundera och istället helt enkelt räkna ut det. Det har jag gjort.

154 000 kr/kg.

Inte som bananer precis. Snarare typ som heroin antar jag.

Spegelscener

Idag, under förmiddagens regnoväder, läste jag ut Peter Englunds "Spegelscener".

Boken handlar författarens erfarenheter som krigskorrespondent i fyra krig: Kroatien 1991, Bosnien 1994, Afghanistan 1996 och Irak 2005. Boken är dels uppbyggd kring artiklar som skrivits under resorna för Expressen och Dagens Nyheter, samt dels texter som det aldrig fanns plats för att trycka – eller som helt enkelt var för personliga.

Det går inte att köpa Spegelscener i bokhandeln, den trycktes bara i 5000 exemplar av Albert Bonniers Förlag 2006, och samtliga skänktes bort till förlagets anställda, vänner och andra viktiga kontakter.

Du kan dock ladda hem den helt gratis här.

Gör det. Den är ett klart läsvärt stycke nutidshistoria.

Theo

Vår son växer så det knakar.

Hans utveckling märks med extra tydlighet i kontrast med hur liten och svag han var under sina första levnadsveckor. Den lilla fjortonhundragrams fågelunge som man innan med darrande händer flyttade ut ur kuvösen så försiktigt man kunde för blöjbyten, kräver nu både rapryggdunkar och badbaljsfighter. Och det lilla liv som innan inte sade ett ljud - inte för att han nödvändigtvis var nöjd och tillfreds, utan för att han helt enkelt inte hade krafter att skrika - kan nu sätta igång att vråla om inte maten serveras i rätt tid.

Katterna reagerar på sitt sätt på skriken, då deras känsliga hörsel troligen finner det outhärdligt. Nu ställer dom sig demonstrativt vid dörren och väntar på att bli utsläppta så fort det kommer en liten harkling från Theo.

Hans nya krafter och medvetenhet har även visat sig på andra sätt. Han börjar troligen inse att sonden, som går in genom näsan och ner i svaljet till magsäcken, är ganska besvärande. Och med sina nyvunna krafter beslöt han förra veckan helt sonika att dra ut den själv. Jag fann honom i sängen, nöjt sovande, med sonden i sin lilla hand. Vi ringer avd. 17 och de tycker Theo kan vara utan sonden tills sjuksköterskan kommer till oss dagen efter för att sätta in en ny. Dom sondfria timmarna visar sig dock på vikten direkt, och istället för att gå upp de sedvanliga hundra grammen har han istället gått ner femton.

Några dagar senare, en lördag, åker sonden ut igen. Denna gång vet vi inte riktigt hur det gått till, men kanske kom den ikläm under min armbåge när jag skulle ta stöd för att lyfta upp honom från skötbordet. Den åker dock inte ut helt, utan sitter kvar i näsan, och vi märker att något inte stämmer först när vi rutinkollar sonden inför matningen. Den satt då i svalget istället för i magsäcken, och att då ha sprutat ner 50 ml mjölk i halsen, med risk för att det hamnat i lungorna istället för i magsäcken, hade varit katastrofalt.

Vi sätter oss i bilen direkt och kör ner till Halmstad.

Det blir ett kärt återseende av personalen. Och sonden sätts, om än med vissa protester, tillbaks till magsäcken.

För övrigt så märks det att vi har varit borta en månad när vi var inlagda på sjukhuset. Som ett vacuum i vår tidsuppfattning, eller en saknad månad i vår kalender. Det visar sig som små påminnelser i vardagslivet; Sensommarens stora stenmursprojekt står halvfärdigt i trädgården, plötsligt avbrutet av ett oförklarligt magont hos Linda i mitten av augusti. Och timern till husets utomhusbelysning, som skall tändas vid mörkrets inbrott, står fortfarande inställd på 21.00.

Jag finner solstolar i bagaget på vår bil - hastigt inslängda efter en dag på stranden - när jag skall lyfta in barnvagnen inför resan till Halmstad.

Och det som händer varje år har även hänt i år; sommaren har plötsligt blivit oktober.

Skillnaden är bara att det gick så overkligt fort i år.

Happy birthday

Min blogg är född.

Grattis på födelsedagen!

Må du bli gammal och framgångsrik.

/Terje von Sverige