En dag som pappaledig

Kl 0845 Burkinventering.

Burkar is the shit.

Kl 1145 Lunch

Ungsbakad torsk med citronsås. Ätes med god aptit.

Kl 1205 Dessert
Smörgåsrån. Kommer funka så länge ingen berättar för honom att det egentligen är godare med kladdkaka.


Kl 1300 Fortsatt burkinventering
Allting verkar fortfarande stämma.


Kl 1330 Kattjakt
Theo har antagit uppgiften att alltid hålla katternas stressnivå strax under hjärtinfarkt.

Han sköter sin uppgift väldigt bra.


Kl 1345 Genomgång av torråvaror
Theo förbereder sig inför eftermiddagens promenad till Willys.


Kl 1400 Påtagning inför promenad
Förutsättningar: Overall plus bebis
Uppgift: Få in bebisen i overallen

Jag anar att detta kan bli problematiskt.


Kl 1430 Äntligen promenad
+8 grader och svag västlig vind.


Kl 1440 Trainspotting
Lite av ett antiklimax faktiskt.


Kl 1450 Livet och döden
Vi finner en död fågel. Jag förklarar hur allting funkar. Theo lyssnar inte.


Kl 1515 Willys
Shit vad mycket mat.


Kl 1600 Mellis
Banan med Turkisk Yougurt. Säg inget om kladdkakan.


Kl 1630 Ytterligare burkinventering
Lika många som i förmiddags.

Kl 1730 Dags att hämta morsan
Skiftbyte.

GRATTIS

Grattis på 1-årsdagen, lillgrabben!

 

En tjuv i huset

Det har börjat försvinna saker i vårt hus. Vissa prylar är inte längre där man lade dom; fjärrkontrollen till utebelysningen är borta, locket till pipmuggen går inte att hitta. Även vår kompaktkamera var borta under ett tag.

Tillslut hittade jag den under soffan i vardagsrummet. Dom sista tagna bilderna gav en liten ledtråd om vem som låg bakom brottet.

Jag tror mig vara tjuven på spåren.

Låt oss invadera Australien

Att ha fördomar är naturligtvis väldigt lågt.

Men ibland är det väldigt roligt.

Som att vissa nationaliteter skulle vara mer korkade än andra.

Denna australienska tv-show eldar på en av våra fördomar. Och det blir faktiskt ganska roligt. Speciellt när dom har en uppsättning med världskartor, där dom kastat om namnen på länderna. Och australien har dom bytat namn på till diverse länder från mellanöstern.

Lågt var ordet. Men roligt.





Nästa gång: Jag viker ut mig.

Es tut mir leid

Jag finner en liten, död fågelunge på asfalten utanför mitt jobb. Den är naken, helt utan fjädrar och stor som ett halvt lillfinger. Det gör mig märkligt sorgsen.

Senare inser jag att grunden till den sorgsna känslan beror på gamla jobbiga minnen som väckts till liv. Och minnet om hur otroligt skört livet är.

En liten fågelunge har inte en chans utanför boet. Och ibland inte människan heller.


Någonstans gråter en fågelmamma.

Lycka är...

...att få gunga.

Och sen lägga sig i soffan och klia sig på magen.

En sån förpillat, förtjusande härlig dag,

det är idag, idag, idag.

Mest för att vi i rena förskräckelsen lyckades sälja vår bil idag. Ett besök, lite prutande och ett handslag senare är det gapande tomt i vår carport.

Jag har inte varit ickebilägare på många herrans år. Och vi som inte får våran nya bil förrens om några veckor. Hur skall detta gå?

Kan man dra med sig Willys kundvagn ända fram till dörren? Eller skall man kanske ta med skottkärran till affären istället?

Det känns nästan lite spännande.

Sportbil no more

Vi har vuxit ur vår sedanbil av Sport Edition typ, och behöver nu en rymlig familjebil med plats för barnvagn och barnstol, och som är lätt att spola av invändigt efter glassätning eller åksjuksolyckor.

Vår svarta sportbil måste således tyvärr säljas.

Trogna läsare kan uppge rabattkoden "Terje von Sverige" vid eventuell affär, så drar jag av 5000 kr.

Faktiskt.

Blocket

Måzzte...

Måzzte....hålla mig vaken...zzzzz....så jag kan........kasta ner mer leksaker......zzzzz....på golvet....zzzzzz

D.I.Y.

Som nybliven förälder så har man ett brinnande - ibland på gränsen till absurt - intresse för att ta kort på sitt lilla underverk så ofta som möjligt för att föreviga alla stadier i utvecklingen.

Detta kan man antingen göra hos fotografen, och betala dyra pengar.

Eller så kan man flytta bort sitt köksbord, montera upp en rulle med golvpapp som bakgrund, slänga fram nån idyllisk fårpläd, dränka det hela med belysning med en bygglampa från Clas Ohlson och slutligen placera själva fotomodellen i en skön pose i mitten av alltihop.

Sen väntar man tålmodigt på ett leende.

Och vips så har man sparat in 500 kr.

Näradödenupplevelse

Efter en blöt kväll på någon av Wolverhamptons uteställen stannar jag och några kompisar utanför ett fönster, där det försegår någon slags efterfest. Vi börjar pratar med dom innanför, och nån av oss hoppar in. Jag skall också hoppa in, men halkar och blir hängande med halva kroppen innanför och benen sparkandes utanför. En kompis ute på gatan försöker dra ut mig igen, men jag hänger ganska bra, och innanför har någon börjat bjuda mig på öl. Men dom där ute vill också komma in, och jag hänger ivägen. Så dom börjar högljutt protestera och försöker nu istället knuffa in mig. Så håller vi på, skrikande, stimmande. Klockan är runt 3 på natten.

Plötsligt skriker någon till oss från ett fönster från ett höghus på andra sidan gatan. Någon anser att vi väsnas för mycket, och denna person verkar fullkomligt vansinnig. Jag klättrar ut igen, och vi riktar nu vår stimmiga energi mot höghuset istället. Vi skriker tillbaka, vilket gör personen där uppe ännu mer vansinnig. Men vi fortsätter att skrika, och oj vad vi skriker. Alla nya fula ord vi lärt oss får vi användning för. Jag skriker att vi väsnas hur mycket vi vill. Naturligtvis. Jag är 21 och odödlig. Kom igen då. Jag bangar inte.

Plötsligt blir det tyst uppifrån höghuset. Festen intresserar oss inte längre så vi börjar gå hemåt.

Efter att vi promenerat en bit börjar alla plötsligt springa. Jag förstår inte vad som händer. Så jag vänder mig om för att se om något skrämt dom.

Mot mig kommer en runt 45-årig övervintrad skinhead, ungefär dubbelt så bred som mig, med en nacke tjock som en större ek-stam, med armarna, halsen och delar av det rakade huvudet fulla med gröna tatueringar. I hans högra hand håller han den största jävla kniv jag någonsin sett. Han kokar av fullkomligt vansinnig ilska och aggressivitet, hans ansikte är vanställt i en ursinnig grimas och han styr dom snabba stegen rakt mot mig.

Jag vet att om jag börjar springa nu kommer jag trigga honom ännu mer, och få honom att tända på alla cylindrar, vilket tveklöst skulle innebära döden.
Så jag har inget val. Jag måste löpa linan ut.

Jag börjar gå mot honom.

Plötsligt inser jag hur ensam jag är. En klen svensk student på en gata i hopplöst fattigt och segregerat område i en av Englands fattigaste städer, med en psykotisk, 130 kg vägg av muskler som kommer halvspringande mot mig. Med världens största kniv. Mitt i natten. Jag kan erkänna att jag inte var direkt flabbig.

Så jag sänker min gard. Fullkomligt. Finns inte direkt något annat att göra.

Och jag börjar tala till honom.

Förlåt oss snälla Herr Huligan för att vi väckte dig. Och förlåt för det där vi skrek. Och det där vi sa om din mamma. Vi menade det inte. Snälla Herr Huligan, döda mig inte.

Och jag pratade och pratade. Det var som om jag inte kunde sluta. Jag bad om ursäkt för nästan allt som fanns att be om ursäkt för.

Och mannen bara tittade på mig. I förundran. Och osäker fascination. Jag måste vara något som han aldrig sett innan. Han var helt klart inställd på fight. Och möter en klen, svensk liten student i glansig partyskjorta som ber om ursäkt. På engelska med svensk brytning helt utan den hårda arbetarklassdialekt som han troligen är van vid i området, och helt utan de obligatoriska och råa slanguttryck som han troligen använder dagligen. Han är säkert kung i sitt betongkvarter där en äta-eller-ätas mentalitet råder, och där spelreglerna på förhand är bestämda. Och jag bryter mot dom; jag ber om ursäkt.

Och det gör honom osäker.

Så när jag - efter vad som kändes som en evighet - äntligen slutar prata står vi båda tysta. Och jag tänker att nu hugger han mig. Nu är det slut.

Men han är tyst. Han tittar bara på mig. Sen säger han;
"I understand."

Sen vändar han sig om och börjar gå. Men efter några steg vänder han sig om och säger:
"Listen... I´m sorry."

Sen försvinner han.

Minuten senare är jag omgiven av ett hav av blåljus. Runt omkring mig anländer polisbilar från alla håll. Säkert 10-15 stycken, och troligen fler än vad hela Hallands Läns Poliskår skulle kunna skrapa ihop. Säga vad man vill om England, men poliser har dom. Och dom anländer tydligen blixtsnabbt.

Någon har troligen sett honom gå mot mig med höjd kniv och ringt polisen.

Polisen frågar vad som hänt. Men inget har ju egentligen hänt. Inget brottsligt i alla fall. Utom möjligen brott mot knivlagen. Om det nu finns någon sådan lag i England. Så jag säger att det är lugnt. Att dom kan åka igen. Jag är mest förvånad att jag lever. Och aningen frånvarande.

Så polisen försvinner lika snabbt som dom kom. Situationen intresserade dom inte. Dom vill ha action. Och skurkar att fånga.

Jag går hem till min sunkiga studentkorridor, lägger mig på sängen och inväntar hjärtattacken.

...

Några dagar senare ser jag honom igen i mataffären. Det tar ett tag innan jag förstår att det är han. Han ser ut som en helt annan människa. Nedtryckt. Kuvad. Han går tyst och försiktigt bakom en äldre kvinna, som med snabba steg styr sin kundvagn mellan hyllorna. Hon ser sträng ut, och är säkert över 80 år.

Det är hans mamma.

Det är en mycket märklig syn.

Människans längtan efter Coco Pops

Under en period av min studietid bodde jag i Enlgand och pluggade på University of Wolverhampton. Denna stad får anses som en ganska fattig industristad, och där man troligen beslutat att anlägga ett universitet för att rycka upp staden från dess kultur- och kunskapsskyming. Och det hade säkert haft viss effekt, när studenterna nu var en stor del av invånarna och staden lockade kunskapstörstande människor till de olika skolorna som Engineering and Building Environment och School of Art and Design.

Men vissa delar av det fattiga arvet syntes fortfarande.

Uteliggarna - de hemlösa, smutsiga tiggarna - fanns överallt. Och dom gav mig alltid dåligt samvete när dom stack fram sina händer och bad om att jag skulle dela med mig av mina växelpengar; som ung svensk utbytesstudent betalade den svenska staten den snordyra terminsavgiften åt mig, och CSN gav mig pengar till hyra och mat samt 2 fria flygresor hem per termin med uppvaktande flygvärdinnor och gratis sprit.

Så jag försökte alltid ge dom lite mynt.

Troligtvis var det en av dessa som en förmiddag bröt sig in i vår studentkorridor och huserade fritt under en ganska lång stund.

Korridoren var tom då alla var i skolan förutom jag som hade insjuknat i nån mystisk febersjukdom och låg utslagen på mitt rum och varvade djup drömlös sömn med att titta på Englands motsvarighet till Utbildningsradion på BBC. Och jag hörde aldrig genom feberdimmorna att någon var på besök ute i korridoren.

En av dom som bodde i korridoren, rågblondsvenska Mathias från stillsamma Mora, hade i sitt norrlänska lugn och goda tro, placerat sin stereo och hela CD-samling i vårt gemensamma kök. Allt detta försvann naturligtvis direkt.

Och när jag senare var uppe och stapplade ut i köket för att få något att äta märkte jag direkt att något inte var som det skulle. Stereon var borta men våra skafferier var också öppnande. Och på köksbordet låg mängder med chokladfrukostflingor utspridda och i ett hörn låg det tomma flingpaketet.

På toaletten hittade jag en del av svaret; en halvt uppäten tallrik med flingor och mjölk stående på golvet bredvid toalettstolen.

Och det visade på ett ganska fundamentalt, grundläggande behov som också behövde fyllas. För när tjuven i sin troliga abstinens efter droger försökte hitta lätta saker att sälja, behövde han också något mer; att få slippa alla smutsiga offentliga toaletter och istället få sitta på en riktig porslinstoalett i lugn och ro och äta sig mätt på Kellogs Rice Krispies Coco Pops med kall mjölk.

Och på något sätt unnande jag honom det. Den stulna CD-samlingen till trots.


Nu när jag ändå är inne på brottsoffertemat kan jag lika gärna dela med mig av en annan händelse som inträffade i England. Den gången var det dock allvar på riktigt. Och jag var där och då tämligen säker på att jag skulle dö.

Men mer om det nästa gång.

Hemsökt

Vi har haft besök. Av det slaget som man gärna slipper.

Jag var ensam hemma med Theo en söndagskväll för ett tag sen. Linda var en sväng på Willys och handlade. Hon hade inte låst dörren. Hon skulle bara iväg en stund, och jag var ju hemma.

Efter en stund - en förvånansvärt kort stund - hörde jag hur det gick någon i ytterdörren. Min hjärna sorterade genast bort det som det vanliga ljudet när Linda kommer hem. Så jag satt lungt kvar i TV-soffan och väntade på att hon skulle komma fram och säga hej.

Men ingen kom.

Och det var tyst igen. Och jag tyckte det dröjde lite väl länge innan hon ropade hej, men antog att hon var ute och packade ur bilen, eller hade träffat någon granne utanför som hon pratade med.

5 minuter (eller 10 minuter?) senare hör jag hur någon går i dörren igen. Återigen utgår jag naturligtvis från att det är Linda som kommer. Men återigen följs det av tystnad.

Nu tycker jag det börjar bli konstigt så jag går upp för att kolla vad hon håller på med, och varför hon dröjer så.

Men i carporten är det tomt, och ingen Linda har kommit hem. Och när jag står där och kikar ut i mörkret ser jag hur någon springer över grannens gräsmatta. Eller? Det är svårt att se i mörkret.

Kanske inbillade jag mig allting. Det kanske inte var dörren som jag hörde.

Men på väg tillbaka till TV:n möter jag katten, som jag är ganska säker på att jag släppt ut tidigare. Och hans päls är genomblöt av regn. Och om inte jag släppt in honom, hur har han då kommit in?

Minuten senare kommer Linda verkligen hem. Och jag berättar att jag hört någon komma.

Hon tror mig inte. Och jag förstår henne. Jag har ju inga direkta bevis. Det hela är ju ganska diffust; jag tror mig hört att någon som kommit och gått, jag är ganska säker på att jag inte släppt in katten själv, och eventuellt så såg jag någon springa över grannens tomt.

Vi ringer grannen för att kolla om dom sett något. Men icke. Jag och grannen J träffas ändå utanför. Vi analyserar fotavtryck i gräsmattan, lyser manligt med våra ficklampor mellan husen, utvärderar situationen, förfasas över tiderna.

Vi går ett varv runt området. Men allt är lungt. Inget verkar avvikande.

Men någon eller några var ändå kvar i området. För en kvart senare försöker någon gå in hos en annan granne. Men dom har låst för natten. Men dom hör ändå tydligt hur någon drar i deras handtag. (Detta får vi dock inte reda på förren dagen efter).

Hemma igen funderar vi på vad vi skall göra. Jag funderar på att skita i allting. Inget hände ju. Och inget verkar fattas, varken i tvättstugan eller någonannastans i huset.

Men jag ringer ändå Securitas. Och frågar om dom har lust att köra förbi i området och bara visa upp sig. Vi pumpar in sjukt mycket pengar i det företaget varje månad för att dom skall skydda oss mot ovälkomna gäster (men hur skyddar man sig mot någon som inte bryr sig om att man är hemma eller ej, utan ändå går rakt in?).

Tjejen på Securitas larmcentral är lite osäker. Är läget akut? Nej. Gäller det ett pågående inbrott? Nej. Har ni haft inbrott? Ehh, nja inte direkt.

Jag vill bara att en väktarbil kör förbi. I preventivt syfte. Securitas-tjejen är fortfarande osäker. Det kanske går att ordna, men det kostar 400 kr. Åh-nej, någon måtta får det vara.

Kanske överreagerade jag. Men vad hade jag gjort om jag träffat någon vilt främmande i mitt hus? Med Theo på armen?

Dagen efter beställer 3 av grannarna villalarm.

Det hela påminner mycket om en händelse som jag var med om när jag bodde i England för ett antal år sen. Men mer om det nästa gång.

Oklart del 2 - upplösningen

Sådärja. Nu ser det bättre ut.

Case closed.


Imorgon: Helkroppsmassage. På kontorstid. I ett förråd.

Oklart

Vår nya tjusiga tågstation har begåvats med en lite annorlunda skyltkombination. Jag har fått frågan vad den egentligen betyder, men trots att jag jobbar med sånt här har jag faktiskt inte kunnat ge något tillfredsställande svar.

Men jag har lite olika hypoteser:

Du får inte parkera inom området. Du får dock stanna för att släppa av och hämta upp folk, dock som längst i 7 dygn.

Så här anser jag att man skall läsa skyltarna. Men det känns ju knappast rimligt. Okej att tåget kan vara försenat ibland när man skall hämta någon, men till och med SJ:s tåg brukar dyka upp inom sju dygn. Dessutom skulle väl det troligen bryta mot någon kommunal regel eftersom man bara får stå med tomgångskörning i en minut.

Den övre skylten gäller 7 dagar i veckan - dvs - den övre skylten gäller alltid.

Är det så här det är tänkt så kan det skapa en allvarlig förtroendekris får våra svenska skyltar. Man skall väl knappast behöva ange med en tilläggstavla att en skylt alltid gäller. I så fall behöver vi ju tilläggstavlor på alla tavlor. Och skulle så vara fallet kan man ju hävda att 50-skylten som står strax framför bara gäller när man själv känner för det, för där finns minsann ingen tilläggstavla som talar om att det faktiskt gäller alltid.

Nä, jag tycker det är oklart.

Men ni kan vara lugna kära medborgare. Jag kommer gå till botten med det här...

Karaktärsdanande

När jag var liten, riktigt liten, hade jag ett par manchesterbyxor som var fodrade med ull på insidan. Dom var mörkblåa och allt annat än snygga. Dessutom kliade dom fruktansvärt när man var inomhus.

Men med en mors outtröttliga omsorg tvingades jag ha dom varje dag då temperaturen letade sig ner under +5 sträcket.

Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men imorse saknade jag faktiskt dom. Eller åtminstone ett par långkalsonger.

Jag hade dessutom precis rakat mig med en hyvel som var lite för slö, och avslutat med en aftershavebalsam med extra mentol "för den där friska känslan".

Jotack, hur frisk känsla är det att få ansiktsförlamning? Eller få svåra förfrysningsskador?

Ikväll hade vi dessutom en närkontakt av tredje graden med en Vulpes Vulpes. Han dök plötsligt upp utanför fönstret och tittade helt oblygt in. Han satt så några sekunder och tittade intresserat och under en kort sekund tittade han mig rakt i ögonen.

Det hela gick mycket snabbt, och plötsligt försvann han lika plötsligt som han dök upp.

Efteråt var jag osäker på om det verkligen hade hänt.

Masspsykos

Jag hakar på Johan och serverar en reklamfilm ikväll.

Vi har sett det förr; masspsykotiskt practical joke i offentliga miljöer.

Men på något sett är det ganska häftigt.

Denna gången är det Liverpool Street Station som är målet för attacken.



Och för er som går igång på bakom-kameran-dokumentärer kommer här en liten surprajs.

Grovmotorik

Vår son, Theo, har precis börjat upptäcka sina händer. Detta visar han genom att studera dom under långa perioder, vifta på dom och han försöker ibland använda dom för att greppa saker.

Och när han nu har börjat visa sig medveten om sina händers existens tycker jag det kan vara lagom att köpa honom hans första dator.

Asus Eee Top är en skön ny dator där du inte ens behöver tangentbord och mus; man använder helt enkelt den tryckkänsliga skärmen. Den blir perfekt att skruva upp på barnrumsväggen, i lagom höjd för Theo.

Vi har ju ändå all barnmusik och barnsagor som MP3, och alla barnfilmer som AVI. Och dom inbyggda högtalarna skall tydligen vara riktigt bra.

Linda tycker jag är helt sanslöst knäpp. Hon anser att det han behöver nu är en färggrann skallra på sin höjd. Inte en dator för flera tusen.

Hon fattar ju ingenting. Det är viktigt att skaffa sig datavana tidigt.

Klart som tusan grabben skall ha en dator.

14.59 min

Justja, adressen till min blogg var visst med i den lokala tidningen idag.

Vaknade av att telefonen pep till, och i ett anonymt mess från okänt nummer stod det;

"En länk till din blogg finns i dagens HN. Bara så du vet."

Morgontrött och i pyjamas stapplade jag ut till brevlådan, och satte mig sedan och läste vid frukostbordet.

Och mjorå, längst ner i en liten fotnot hittade jag tillslut min blogg omnämnd.

Mitt liv känns nu komplett på något vis.

Digital media

Kjell och company har marknadsfört en av sina produkter riktigt hårt den senaste tiden. Dom vill att man skall scanna in sina gamla fotonegativ och förvara dom i datorn istället.

Jag är inte så säker på att det är en så bra idé.

Håkan Lindgren skrev en väldigt intressant artikel i DN för ett tag sen. Där förklarade han bl a att hårddiskar bör bytas vart tredje år för att man ska vara säker på att materialet förblir åtkomligt.

DVD-R-skivor har testats av amerikanska National Institute of Science and Technology, som uppskattar att 40 procent av skivorna kommer att vara oläsliga efter 15 år.

Läs artikeln. Den får en verkligen att tänka till. Kanske blir vår tid ett svart hål i historien. Ingenting kommer att finnas kvar. Speciellt inte om folk börja föra över sina fotonegativ till sina datorer.

Du finner den här:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=816857

Vår egen externa nätverksdisk började hosta oroväckande för en tid sedan. På den fanns alla våra foton, hela vårt musikbibliotek och en mängd ovärdeliga dokument. Bl a fanns alla bilder från Theos förlossning och första månader.

Jag hann precis göra en extra säkerhetskopia av allt innan hårddisken hostade till, gav ifrån sig en djup suck, för att sedan tystna för alltid.

När jag letade upp diskens kvitto visade det sig att ettårsgarantin hade gått ut dagen innan.

Naturligtvis.