Jag finner en liten, död fågelunge på asfalten utanför mitt jobb. Den är naken, helt utan fjädrar och stor som ett halvt lillfinger. Det gör mig märkligt sorgsen.
Senare inser jag att grunden till den sorgsna känslan beror på gamla jobbiga minnen som väckts till liv. Och minnet om hur otroligt skört livet är.
En liten fågelunge har inte en chans utanför boet. Och ibland inte människan heller.
Någonstans gråter en fågelmamma.
Någonstans gråter en fågelmamma.
1 kommentar:
Jupp, så är det. Hade själv en nära-döden-upplevelse idag...
Men, som jag alltid plägar säga:
Life is a beach, and then you surf :)
Krama Familjen!
Skicka en kommentar