Ödets lilla värld

Via författaren och historiken Peter Englunds förträffliga blogg, kom jag för längesen in på en annan blogg skriven av en tjej som lämnat sverige för att jobba i USA.

Hon kallar sin blogg Stina i Cleveland.

Jag har sedan dess med stort intresse följt hennes blogg. Hon begärde för ett antal år sen tjänstledigt från sitt skrivbordsjobb här i sverige för att prova något annat ett tag. Detta var dock något som hennes arbetsgivare inte ville bevilja henne. Hon sade således helt enkelt upp sig, tog sitt bohag och flyttade till USA, utbildade sig till fotograf och hamnade slutligen i Cleveland. Där började hon arbeta som rättsfotograf och arbetade bland annat med att fotografera döda människor på bårhuset - dokumentation av sår och skador efter tragiska händelser, fruktansvärda brott och genomförda självmord.

Nu har hon nyligen, främst på grund av visumproblem, flyttat ifrån USA och tillbaka till sverige igen. Och här har hon – trots att hon aldrig bott där innan -bosatt sig i Kalmar. Jobbet är dock ungefär det samma som innan hon for.

Och jag tänker att om man gjort en sådan resa måste man onekligen få perspektiv på tillvaron. Och det är nog något man behöver ibland på sitt trygga kontor, där man tillbringar dagarna framför skärmen med en kopp kaffe, och där man blir hopplöst grinig när stiftpennorna är slut i förrådet.

Kanske behöver man komma bort lite ibland. Kanske behöver man få lite perspektiv på tillvaron. Innan man blir för hemmablind. Innan man tappar all glöd.

Och för ett tag sen började jag tänka på en kollega som för sju år sen sade upp sig för att just göra något annat (så här i efterhand inser jag att det var mitt undermedvetna som hade tänkt en hel del, eftersom det fanns en känsla av att jag missar något avgörande med hela historien).

Min kollega lämnade sitt jobb för att flytta någon annanstans - oklart vart, för att syssla med något annat - oklart vad. Precis som jag tror att man behöver göra ibland. Och nu har hon nyligen flyttat hem till sverige igen och börjat jobba på ett av våra kontor i Kalmar.

Kalmar?

För några dagar sedan hann mitt undermedvetna äntligen ikapp mig och jag började lusläsa hela Stina i Clevelands blogg från början efter bekräftande ledtrådar.

Tillslut hittar jag via en annan sida hennes fullständiga namn. Och på skärmen läser jag så hennes för- och efternamn.

Och jag tror inte mina ögon.

Spjälsängsopera

Min son vaknar upp i sin spjälsäng och börjar skrika hysteriskt. Som nybliven pappa känner man sig lite osäker på vad man skall göra, så jag söker hjälp i litteraturen och i den moderna forskningen. Men resultatet minst sagt förvirrar;

Forskningsresultat 1

Lyft absolut inte upp och trösta barnet! Gör du det bekräftar du bara för barnet att det är farligt att ligga ensam vilket bara gör det ännu svårare att på längre sikt få det att sova i egen säng. Detta leder ofrånkomligen till osäkra, mörkrädda barn som inte kommer vilja ligga i egen säng förrens någon gång i övre tonåren.

Forskningsresultat 2

Lyft genast upp och trösta barnet! För det lilla barnets stenåldershjärna är det lika med akut livsfara att vara ensam. Om man då låter det ligga kvar kommer barnet bli ännu mer oroligt vilket leder till stressymptom som matsmältningsproblem och kolik. Att vi numera har både treglasfönster och snordyra Assa-lås för att hålla ute alla sabeltandade tigrar kan ju inte bebisen veta. Och detta är inget som går att lära dom heller. Forskningen visar att bebisar har samma nivå av stresshormon i kroppen första gången dom vaknar upp ensamma i sin säng som 123:e gången.

Råd från godtyckligt vald kvinna från den äldre generationen

Låt ungen skrika. Det är bra för lungorna.

Så vad gör man? Vad är rätt?

Det vet nog bara vår Gud Herre himself.

Och kanske inte ens Han.