Begravningen

När vi anländer till kyrkan är det extremt kallt, det blåser och från himlen faller ett regn som under dagen kommer vara "intensivt och långvarigt", för att citera SMHI:s egna ord från deras rapportering tidigare på morgonen. Det är den 12:e maj, vi är i Harplinge, och vi skall begrava min pappa.

På parkeringen träffar jag delar av släkten. Vi hälsar på det speciella sättet man gör på begravningar. Inga hälsningsfraser. Bara långa, tysta kramar. Sammanbitna handslag.

När vi kommer in i kyrkan dukar vi upp ett bord med några av pappas saker; En bild på honom när han ler så spjuveraktigt. En kompass. Hans fiskehatt. En bok om motorvägen genom Halland. En orienteringsskärm. Vi tänder ett ljus på bordet. Det blir mycket fint.

Representanten från begravningsbyrån samlar oss som skall bära kistan och förklarar hur det skall gå till; Stå så. Håll här. Buga där. Han är lågmäld och vänlig. Och van vid situationen.

Efter det sätter vi oss. Folket börjar strömma in. Jag tittar aldrig bakåt, men jag tror att det nästan blir fullt.

När begravningen börjar sjunger först kantorn "Du är min man" som mamma hade valt. Kantorns röst är gudomligt vacker.

Efter det håller prästen sitt anförande. Han är mycket duktig. Han beskriver träffande hur pappa var som person.

Han berättar om hur mamma och pappa träffades, om åren dom fick tillsammans, och om den hemska sista sjukdomstiden. När han berättar om oss barn, och pappas barnbarn, blir han så tagen att han tystnar en stund. Jag gillar honom. Han är en bra präst.

Efter det sätter sig Stefan - en manlig solist - med sin gitarr bredvid pappas vita kista och sjunger "Helgdagskväll i timmerkojan". Jag påminns om alla gånger pappa sjungit och spelat den på gitarr. Och jag gråter lite.
Jag tar fram en bomullsnäsduk jag har med mig i fickan och som en gång var pappas. Jag fann den några dagar tidigare i framfickan på ett par träningsbyxor jag ärvt av honom. Då satt hans lukt fortfarande kvar i den, vilket fick mig att fullständigt bryta ihop. Nu i kyrkan är all lukt borta. Jag använder den till att torka bort tårarna.

Efter solistens sång fortsätter prästen begravningsakten, och sedan följer mer solosång från Stefan. Vi avslutar med psalm 256 - Var inte rädd. Det är en fin begravning.

Efter det bär vi ut pappas kista till tonerna av Taubes "Så skimrande var aldrig havet".

På kyrkbacken lyfter vi in kistan i begravningsbilen för kortegen till Steninge kyrkogård. Det blåser och regnar kraftigt. Jag slår mig illa i huvudet på bagageluckan när jag skall lyfta in kistan, men säger inget.

Efter det skyndar vi till bilen. Jag
försöker använda paraplyet, men det blåser för mycket.

Vi kör kortege till Steninge Kyrka. Längst fram kör begravningsbilen med pappas kista. Efter det kör Magnar med mamma. Bakom dom kommer jag och Linda. Efter oss ett långt pärlband med bilar. Inte ens när vi kommer ut på dom öppna slätterna i dalen mellan Harplinge och Steninge kan jag se slutet på bilkortegen.

Strax innan Steninge kyrka lättar plötsligt regnet. Och när vi kliver ut på parkeringen verkar vinden ha minskat något.

Jag försöker hälsa på dom jag aldrig hann hälsa på i kyrkan. Jane. Marianne. Släktingar. Gamla bekanta.

När alla har samlats på parkeringen börjar vi bära kistan mot graven. Den är förvånandsvärt tung.

Vi sänker ner kistan i den grävda graven och prästen sjunger något kort. Sedan tar vi i familjen farväl. Vi lägger varsin ros på kistan. Mamma håller ett tal. Hennes röst är hög och klar, och håller nästan hela vägen. Jag slås igen av hur stark hon är.

Efter det går alla fram i tur och ordning och tar farväl av pappa. Det är vackert och hjärtskärande.

När alla sagt farväl går det stora sällskapet av Skogskarlar fram. Dom lägger varsin grankvist på kistan. Sedan susar dom. Som skogen.

Efter jordfästningen går vi till sockenstugan för minneshögtid och lunch. När vi kommit innanför dörrarna börjar det återigen regna. Kanske var det lite hjälp från ovan att vi fick säga adjö vid graven i lungn och ro, utan att bli blöta.

Vi äter lunch tillsammans. Det hålls tal. Alla är mycket fina och hedrande. Han är saknad av många.

Efteråt, hemma i Falkenberg igen, är jag helt slut. Vi äter och jag tar ett glas vin. Jag tänker att jag skall tända ett ljus för pappa.

Och lite senare, när allt har landat, känner jag något varmt i bröstet.

Först misstar jag jag känslan för att vara lycka. Det är det naturligtvis inte. Det är något annat.

Kanske tacksamhet.

..

Mustaschkampen

Skänk en slant till minne av min pappa!

Klicka på länken nedan eller på bannern till höger.

http://www.cancerfonden.se/sv/mustaschkampen/Kampa/Insamlingar/?collection=2975

Du kan också SMS:a BESEGRA 2975 till 72988 för att skänka 50 kr till insamlingen. Om du skriver in ditt namn efter insamlingens idnummer kommer det att synas på gåvan. Annars blir din gåva presenterad som anonym.
Exempel: BESEGRA 2975 Johan Ek

Min mamma

Om min mamma hade levt på järnåldern är jag säker på att hon hade varit en mäktig vikingahövding.

När min pappa gick igenom sin - på många sätt - förfärliga resa med strålning, cellgiftsbehandlingar, synrubbningar, resor mellan sjukhus, förlamning och dödsångest – fanns hon hela tiden vid hans sida.

Och inte en ända gång hörde jag henne beklaga sig.

Och nu, när pappas resa är över och mamma är ensam, upplever jag henne helt otroligt stark. Hon styr upp begravning och väljer ut präst, sånger, blommor, mat och solister. Hon röjer ut i huset, sköter trädgården, lagar mat åt hela familjen när krisen kräver att alla samlas och hon tar sig tid och träffar och fostrar barnbarnen.

Jag hoppas det finns lite av henne i mig. Jag önskar jag kan möta kommande, ännu okända, svåra stunder med samma otroliga styrka.

Samma orubbliga lugn.

Jag beundrar henne väldigt, väldigt mycket.