Måzzte...

Måzzte....hålla mig vaken...zzzzz....så jag kan........kasta ner mer leksaker......zzzzz....på golvet....zzzzzz

D.I.Y.

Som nybliven förälder så har man ett brinnande - ibland på gränsen till absurt - intresse för att ta kort på sitt lilla underverk så ofta som möjligt för att föreviga alla stadier i utvecklingen.

Detta kan man antingen göra hos fotografen, och betala dyra pengar.

Eller så kan man flytta bort sitt köksbord, montera upp en rulle med golvpapp som bakgrund, slänga fram nån idyllisk fårpläd, dränka det hela med belysning med en bygglampa från Clas Ohlson och slutligen placera själva fotomodellen i en skön pose i mitten av alltihop.

Sen väntar man tålmodigt på ett leende.

Och vips så har man sparat in 500 kr.

Näradödenupplevelse

Efter en blöt kväll på någon av Wolverhamptons uteställen stannar jag och några kompisar utanför ett fönster, där det försegår någon slags efterfest. Vi börjar pratar med dom innanför, och nån av oss hoppar in. Jag skall också hoppa in, men halkar och blir hängande med halva kroppen innanför och benen sparkandes utanför. En kompis ute på gatan försöker dra ut mig igen, men jag hänger ganska bra, och innanför har någon börjat bjuda mig på öl. Men dom där ute vill också komma in, och jag hänger ivägen. Så dom börjar högljutt protestera och försöker nu istället knuffa in mig. Så håller vi på, skrikande, stimmande. Klockan är runt 3 på natten.

Plötsligt skriker någon till oss från ett fönster från ett höghus på andra sidan gatan. Någon anser att vi väsnas för mycket, och denna person verkar fullkomligt vansinnig. Jag klättrar ut igen, och vi riktar nu vår stimmiga energi mot höghuset istället. Vi skriker tillbaka, vilket gör personen där uppe ännu mer vansinnig. Men vi fortsätter att skrika, och oj vad vi skriker. Alla nya fula ord vi lärt oss får vi användning för. Jag skriker att vi väsnas hur mycket vi vill. Naturligtvis. Jag är 21 och odödlig. Kom igen då. Jag bangar inte.

Plötsligt blir det tyst uppifrån höghuset. Festen intresserar oss inte längre så vi börjar gå hemåt.

Efter att vi promenerat en bit börjar alla plötsligt springa. Jag förstår inte vad som händer. Så jag vänder mig om för att se om något skrämt dom.

Mot mig kommer en runt 45-årig övervintrad skinhead, ungefär dubbelt så bred som mig, med en nacke tjock som en större ek-stam, med armarna, halsen och delar av det rakade huvudet fulla med gröna tatueringar. I hans högra hand håller han den största jävla kniv jag någonsin sett. Han kokar av fullkomligt vansinnig ilska och aggressivitet, hans ansikte är vanställt i en ursinnig grimas och han styr dom snabba stegen rakt mot mig.

Jag vet att om jag börjar springa nu kommer jag trigga honom ännu mer, och få honom att tända på alla cylindrar, vilket tveklöst skulle innebära döden.
Så jag har inget val. Jag måste löpa linan ut.

Jag börjar gå mot honom.

Plötsligt inser jag hur ensam jag är. En klen svensk student på en gata i hopplöst fattigt och segregerat område i en av Englands fattigaste städer, med en psykotisk, 130 kg vägg av muskler som kommer halvspringande mot mig. Med världens största kniv. Mitt i natten. Jag kan erkänna att jag inte var direkt flabbig.

Så jag sänker min gard. Fullkomligt. Finns inte direkt något annat att göra.

Och jag börjar tala till honom.

Förlåt oss snälla Herr Huligan för att vi väckte dig. Och förlåt för det där vi skrek. Och det där vi sa om din mamma. Vi menade det inte. Snälla Herr Huligan, döda mig inte.

Och jag pratade och pratade. Det var som om jag inte kunde sluta. Jag bad om ursäkt för nästan allt som fanns att be om ursäkt för.

Och mannen bara tittade på mig. I förundran. Och osäker fascination. Jag måste vara något som han aldrig sett innan. Han var helt klart inställd på fight. Och möter en klen, svensk liten student i glansig partyskjorta som ber om ursäkt. På engelska med svensk brytning helt utan den hårda arbetarklassdialekt som han troligen är van vid i området, och helt utan de obligatoriska och råa slanguttryck som han troligen använder dagligen. Han är säkert kung i sitt betongkvarter där en äta-eller-ätas mentalitet råder, och där spelreglerna på förhand är bestämda. Och jag bryter mot dom; jag ber om ursäkt.

Och det gör honom osäker.

Så när jag - efter vad som kändes som en evighet - äntligen slutar prata står vi båda tysta. Och jag tänker att nu hugger han mig. Nu är det slut.

Men han är tyst. Han tittar bara på mig. Sen säger han;
"I understand."

Sen vändar han sig om och börjar gå. Men efter några steg vänder han sig om och säger:
"Listen... I´m sorry."

Sen försvinner han.

Minuten senare är jag omgiven av ett hav av blåljus. Runt omkring mig anländer polisbilar från alla håll. Säkert 10-15 stycken, och troligen fler än vad hela Hallands Läns Poliskår skulle kunna skrapa ihop. Säga vad man vill om England, men poliser har dom. Och dom anländer tydligen blixtsnabbt.

Någon har troligen sett honom gå mot mig med höjd kniv och ringt polisen.

Polisen frågar vad som hänt. Men inget har ju egentligen hänt. Inget brottsligt i alla fall. Utom möjligen brott mot knivlagen. Om det nu finns någon sådan lag i England. Så jag säger att det är lugnt. Att dom kan åka igen. Jag är mest förvånad att jag lever. Och aningen frånvarande.

Så polisen försvinner lika snabbt som dom kom. Situationen intresserade dom inte. Dom vill ha action. Och skurkar att fånga.

Jag går hem till min sunkiga studentkorridor, lägger mig på sängen och inväntar hjärtattacken.

...

Några dagar senare ser jag honom igen i mataffären. Det tar ett tag innan jag förstår att det är han. Han ser ut som en helt annan människa. Nedtryckt. Kuvad. Han går tyst och försiktigt bakom en äldre kvinna, som med snabba steg styr sin kundvagn mellan hyllorna. Hon ser sträng ut, och är säkert över 80 år.

Det är hans mamma.

Det är en mycket märklig syn.

Människans längtan efter Coco Pops

Under en period av min studietid bodde jag i Enlgand och pluggade på University of Wolverhampton. Denna stad får anses som en ganska fattig industristad, och där man troligen beslutat att anlägga ett universitet för att rycka upp staden från dess kultur- och kunskapsskyming. Och det hade säkert haft viss effekt, när studenterna nu var en stor del av invånarna och staden lockade kunskapstörstande människor till de olika skolorna som Engineering and Building Environment och School of Art and Design.

Men vissa delar av det fattiga arvet syntes fortfarande.

Uteliggarna - de hemlösa, smutsiga tiggarna - fanns överallt. Och dom gav mig alltid dåligt samvete när dom stack fram sina händer och bad om att jag skulle dela med mig av mina växelpengar; som ung svensk utbytesstudent betalade den svenska staten den snordyra terminsavgiften åt mig, och CSN gav mig pengar till hyra och mat samt 2 fria flygresor hem per termin med uppvaktande flygvärdinnor och gratis sprit.

Så jag försökte alltid ge dom lite mynt.

Troligtvis var det en av dessa som en förmiddag bröt sig in i vår studentkorridor och huserade fritt under en ganska lång stund.

Korridoren var tom då alla var i skolan förutom jag som hade insjuknat i nån mystisk febersjukdom och låg utslagen på mitt rum och varvade djup drömlös sömn med att titta på Englands motsvarighet till Utbildningsradion på BBC. Och jag hörde aldrig genom feberdimmorna att någon var på besök ute i korridoren.

En av dom som bodde i korridoren, rågblondsvenska Mathias från stillsamma Mora, hade i sitt norrlänska lugn och goda tro, placerat sin stereo och hela CD-samling i vårt gemensamma kök. Allt detta försvann naturligtvis direkt.

Och när jag senare var uppe och stapplade ut i köket för att få något att äta märkte jag direkt att något inte var som det skulle. Stereon var borta men våra skafferier var också öppnande. Och på köksbordet låg mängder med chokladfrukostflingor utspridda och i ett hörn låg det tomma flingpaketet.

På toaletten hittade jag en del av svaret; en halvt uppäten tallrik med flingor och mjölk stående på golvet bredvid toalettstolen.

Och det visade på ett ganska fundamentalt, grundläggande behov som också behövde fyllas. För när tjuven i sin troliga abstinens efter droger försökte hitta lätta saker att sälja, behövde han också något mer; att få slippa alla smutsiga offentliga toaletter och istället få sitta på en riktig porslinstoalett i lugn och ro och äta sig mätt på Kellogs Rice Krispies Coco Pops med kall mjölk.

Och på något sätt unnande jag honom det. Den stulna CD-samlingen till trots.


Nu när jag ändå är inne på brottsoffertemat kan jag lika gärna dela med mig av en annan händelse som inträffade i England. Den gången var det dock allvar på riktigt. Och jag var där och då tämligen säker på att jag skulle dö.

Men mer om det nästa gång.

Hemsökt

Vi har haft besök. Av det slaget som man gärna slipper.

Jag var ensam hemma med Theo en söndagskväll för ett tag sen. Linda var en sväng på Willys och handlade. Hon hade inte låst dörren. Hon skulle bara iväg en stund, och jag var ju hemma.

Efter en stund - en förvånansvärt kort stund - hörde jag hur det gick någon i ytterdörren. Min hjärna sorterade genast bort det som det vanliga ljudet när Linda kommer hem. Så jag satt lungt kvar i TV-soffan och väntade på att hon skulle komma fram och säga hej.

Men ingen kom.

Och det var tyst igen. Och jag tyckte det dröjde lite väl länge innan hon ropade hej, men antog att hon var ute och packade ur bilen, eller hade träffat någon granne utanför som hon pratade med.

5 minuter (eller 10 minuter?) senare hör jag hur någon går i dörren igen. Återigen utgår jag naturligtvis från att det är Linda som kommer. Men återigen följs det av tystnad.

Nu tycker jag det börjar bli konstigt så jag går upp för att kolla vad hon håller på med, och varför hon dröjer så.

Men i carporten är det tomt, och ingen Linda har kommit hem. Och när jag står där och kikar ut i mörkret ser jag hur någon springer över grannens gräsmatta. Eller? Det är svårt att se i mörkret.

Kanske inbillade jag mig allting. Det kanske inte var dörren som jag hörde.

Men på väg tillbaka till TV:n möter jag katten, som jag är ganska säker på att jag släppt ut tidigare. Och hans päls är genomblöt av regn. Och om inte jag släppt in honom, hur har han då kommit in?

Minuten senare kommer Linda verkligen hem. Och jag berättar att jag hört någon komma.

Hon tror mig inte. Och jag förstår henne. Jag har ju inga direkta bevis. Det hela är ju ganska diffust; jag tror mig hört att någon som kommit och gått, jag är ganska säker på att jag inte släppt in katten själv, och eventuellt så såg jag någon springa över grannens tomt.

Vi ringer grannen för att kolla om dom sett något. Men icke. Jag och grannen J träffas ändå utanför. Vi analyserar fotavtryck i gräsmattan, lyser manligt med våra ficklampor mellan husen, utvärderar situationen, förfasas över tiderna.

Vi går ett varv runt området. Men allt är lungt. Inget verkar avvikande.

Men någon eller några var ändå kvar i området. För en kvart senare försöker någon gå in hos en annan granne. Men dom har låst för natten. Men dom hör ändå tydligt hur någon drar i deras handtag. (Detta får vi dock inte reda på förren dagen efter).

Hemma igen funderar vi på vad vi skall göra. Jag funderar på att skita i allting. Inget hände ju. Och inget verkar fattas, varken i tvättstugan eller någonannastans i huset.

Men jag ringer ändå Securitas. Och frågar om dom har lust att köra förbi i området och bara visa upp sig. Vi pumpar in sjukt mycket pengar i det företaget varje månad för att dom skall skydda oss mot ovälkomna gäster (men hur skyddar man sig mot någon som inte bryr sig om att man är hemma eller ej, utan ändå går rakt in?).

Tjejen på Securitas larmcentral är lite osäker. Är läget akut? Nej. Gäller det ett pågående inbrott? Nej. Har ni haft inbrott? Ehh, nja inte direkt.

Jag vill bara att en väktarbil kör förbi. I preventivt syfte. Securitas-tjejen är fortfarande osäker. Det kanske går att ordna, men det kostar 400 kr. Åh-nej, någon måtta får det vara.

Kanske överreagerade jag. Men vad hade jag gjort om jag träffat någon vilt främmande i mitt hus? Med Theo på armen?

Dagen efter beställer 3 av grannarna villalarm.

Det hela påminner mycket om en händelse som jag var med om när jag bodde i England för ett antal år sen. Men mer om det nästa gång.