En trogen följeslagare

Jag har blivit varnad för den många gånger. Kompisar med barn har förklarat att den kommer vara en bundsförvant under de närmaste 25 åren.

Och vi har redan spenderat en hel del tid tillsammans. Under den månad som vi tillbringade på sjukhuset följde den mig, som en skugga, så gott som varje dag.

Jag talar naturligtvis om oron.

Och trots att sjukhuset försökte minimera dess närvaro genom att skicka både psykologer och kuratorer på oss föräldrar som låg på neonatal, var den ändå ständigt närvarande.

Men med tiden har vi lärt oss att leva ganska bra tillsammans. Men häromdagen kom den åter in i vårt hus. Den lade sig som ett blött, tungt täcke över sinnet och liksom kvävde både förnuft och logik.

Theo hade efter sitt morgonbad somnat som en sten, och han sov sött i sin babysitter.

Och han sov. Och sov.

Inga jag-vill-ha-mat-skrik. Inget joller och knorrande. Bara en djupt sovande bebis.

Först när eftermiddagen hade börjat övergå till kväll vaknade han. Han gäspade djupt, blinkade två gånger, och förkunnade sen sitt uppvaknande genom att ge ifrån sig sitt välbekanta matskrik.

Sedan åt han i 1,5 timme.

Små barn kan tydligen bli väldigt trötta efter bad. Det märktes dock inte på den kommande natten. Då ville han inte sova en blund.

Men det var ok. Han var ju iallafall sig själv igen.

Ett levande gossebarn som gråter tyst...

Min ömma älskling tipsade mig om en blogg som skrivs av en kille som - precis som vi - fick en son som föddes förtidigt.

Från att den ena dagen gått på stan med sin fru och tittat i affärer, får dom på ett rutinbesök på MVC reda på att mamman är akut sjuk i havandeskapsförgiftning och om barnet skall överleva måste dom troligen plocka ut det direkt.

Så, några timmar senare, snittar dom frun i ett akut kejsarsnitt för att se om dom kan rädda barnet. Detta sker i vecka 28, tre månader innan beräknad förlossning.

Efter operationen gör den ansvariga doktorn en notering i den nyblivna mammans journal; i livmodern finner dom ett litet levande gossebarn som gråter tyst.

Ett levande gossebarn som gråter tyst.

Fantastiskt vackra ord, inte sant?


Du finner hans berättelse här.

Invalido

Häromdagen hittade vi vår katt i vår carport, med väldiga problem att röra sig. Bakbenen lydde inte, och hela bakkroppen kollapsade för varje steg han försökte ta.

På djursjukhuset konstaterades brutet bäcken, och det fanns inte mycket man kunde göra. Vi blev hemskickade igen med smärtstillande medicin.

De följande dagarna bosatte han sig på vår lilla toalett, bakom själva toalettstolen. Dovt jämrande låg han där, vägrade komma fram, och slickade bara högst motvilligt i sig lite vatten då och då.

Men den som myntade uttrycket att en katt har nio liv måste verkligen vetat vad han pratade om; för nu springar han runt i huset igen. Inte ens ett krossat bäcken kan tydligen stoppa en katt. Frakturen har mirakulöst nog läkt ihop.

Det enda kruxet nu verkar vara att hans svans har slutat fungera. Den hänger bara som ett dött bihang efter kroppen när han går. Veterinärexpertisen som har kontaktats gällande svansens dysfunktion förklarade att om den inte börjar leva igen inom två veckor måste den tas bort.

Det märkliga med det här är att vi redan har en katt sen tidigare som även han har mist sin svans. Detta efter en attack av en hund (eller räv, mård, örn, lo eller nåt annat okänt rovdjur). Det kommer alltså för andra gången bli svansbegravning i vårt hushåll. Efter det kommer 100 % av våra två katter att vara svanslösa.

Vår son kommer få en helt skev bild av hur en katt ser ut.

Fars dag

Imorse fick jag två paket av min ömma älskling på sängen.

Jag måste ha sett ut som ett frågetecken, för jag fattade ingenting. Hon förklarade att det var farsdag. Jag fattade fortfarande inte.

Hon förklarade tålmodigt att jag hade en son, och således är en far. Det vet jag naturligtvis, men jag fattade fortfarande inte kopplingen till att jag skall firas på farsdag. Då skall äldre herrar firas och få onödiga slipsar och rutiga innetofflor.

Det hela var mycket surrealistiskt.

Sjukt mycket på jobbet nu...

Intensiva dagar. Deadline på fredag.

Och som alltid är det som mest att göra den sista veckan. Är det för att man skjutit på alla svåra beslut tills man verkligen är tvungen att ta dem, eller är det helt enkelt för att jag inte har all information och alla underlag förrän i slutet av ett projekt?

Men som sagt, på fredag är det deadline. Då kommer jag lämna över det färdiga projektet - 3 års arbete - till kunden.

Sedan kommer jag - som alltid - att högtidligt och noggrannt städa mitt skrivbord.

Det städas i tre plan;

- dels det fysiska, på mitt kontor

- dels det virtuella, i min dator

- och dels det mentala, i min hjärna.

Sen är mitt skrivbord, likt ett omålat canvas, rent, vitt och redo för nästa projekt.