Jag har blivit varnad för den många gånger. Kompisar med barn har förklarat att den kommer vara en bundsförvant under de närmaste 25 åren.
Och vi har redan spenderat en hel del tid tillsammans. Under den månad som vi tillbringade på sjukhuset följde den mig, som en skugga, så gott som varje dag.
Jag talar naturligtvis om oron.
Och trots att sjukhuset försökte minimera dess närvaro genom att skicka både psykologer och kuratorer på oss föräldrar som låg på neonatal, var den ändå ständigt närvarande.
Men med tiden har vi lärt oss att leva ganska bra tillsammans. Men häromdagen kom den åter in i vårt hus. Den lade sig som ett blött, tungt täcke över sinnet och liksom kvävde både förnuft och logik.
Theo hade efter sitt morgonbad somnat som en sten, och han sov sött i sin babysitter.
Och han sov. Och sov.
Inga jag-vill-ha-mat-skrik. Inget joller och knorrande. Bara en djupt sovande bebis.
Först när eftermiddagen hade börjat övergå till kväll vaknade han. Han gäspade djupt, blinkade två gånger, och förkunnade sen sitt uppvaknande genom att ge ifrån sig sitt välbekanta matskrik.
Sedan åt han i 1,5 timme.
Små barn kan tydligen bli väldigt trötta efter bad. Det märktes dock inte på den kommande natten. Då ville han inte sova en blund.
Men det var ok. Han var ju iallafall sig själv igen.
2 kommentarer:
Jag har en väldigt bra bok om oro som är skriven på ett grymt sätt som sätter allt i ett annat perspektiv. Ska försöka hitta den när lådorna är flyttade så kan du få låna den. Handlar bl.a. om hur du ska kunna förklara oro för någon som inte vet vad det är. Det är inte helt lätt. Keep on!
Det låter intressant. Den lånar jag gärna.
Om man inte visste vad oro var, och aldrig varit med om det, så hade nog själva känslan varit väldigt svårbegriplig och ologisk; Att man går runt och mår dåligt för något som inte har hänt, och som med största sannolikhet inte heller kommer att hända.
Ibland är människan bra konstig.
Skicka en kommentar