Trolla med knäna

Idag kom min lönespecifikation.

Den var på 0 kr. Eller nej, vänta, den var faktiskt på -1870 kr om man läste igenom den noga. Jag är alltså skyldig min arbetsgivare 1870 kr. Är det överhuvud taget möjligt?

Det måste, helt ärlig, blivit något fel.

Samtidigt hade vi denna månaden räkningar, som om man räknar ihop dom, överstiger ett svenskt basbelopp. Vi snackar inga Thailandsresor här, utan vanliga, ordinära vardagsräkningar.

Det måste, helt ärligt, blivit något fel.

Och i bakgrunden står försäkringskassan, som någonstans långt inne i sin väldiga mage, maler min pappaledighetsansökan genom sitt smärtsamt långsamma, byråkratiska maskineri.

Jag hade första kontakten med Försäkringskassan när Theo var ett par timmar gammal. Det var den 21 augusti.

Det har fortfarande inte kommit några pengar.

Det måste, helt ärligt, blivit något fel.

Svensk ingenjörskonst

Igår började jag jobba igen efter två månaders vård av sjukt barn. Visserligen bara till 80%, men ändå.

Ett av de största hindren visade sig vara att hitta min gamla Monark som tjänar som pendlarcykel på Halmstad Station. Bland ett enormt hav av cyklar stod min gamla rostiga cykel någonstans - av mig hastigt parkerad efter en vanlig arbetsdag i mitten av augusti.

Naturligtvis var det helt omöjligt att försöka minnas var.

Om jag den sommarvarma dagen hade vetat att jag inte skulle dyka upp nästkommande dag för att återigen cykla till jobbet, utan att det skulle dröja till slutet av oktober innan jag återigen anlände till Halmstad Station - skulle jag då ha parkerat den på ett annorlunda sätt?

När jag tillslut hittar den, fastkedjad vid en papperskorg, är det lite som att finna ett arkeologiskt fynd; den är nästan helt täckt med höstlöv och bara den övre halvan av cykeln syns. Det tar mig tio minuter att rensa ur ekrar och kedja.

När jag äntligen är klar och börjar cykla mot jobbet blir jag förvånad.

Den fungerar fortfarande som en välsmord klocka.

<<gammal.jpg>>

Sonden är död - länge leve sonden!

Vår son är numera sondfri.

Vi slutade använda den i torsdags, och tog bort den helt i söndags. Det är skönt och befriande att inte ha den hängandes från kinden längre. Och det är skönt att slippa vara rädd för att den skall fastna någonstans och dras ut.

Jag har haft en slags hatkärlek till sonden. Den har varit besvärande, ivägen, en källa till oro. Samtidigt hade han inte kunnat överleva utan den.

Och nu är den i alla fall borta.

Imorgon skall vi till sjukhuset och neonentalavdelningen för en sista kontroll. Vägning, mätning, blodprovstagning och hörseltest.

Slutbesiktning.

Kanske, kanske blir vi utskrivna. Kanske kommer han inte längre vara Theo på Neo.
Bara Theo. På Vingrens väg.

Önska oss lycka till.

Fysisk fostran

Affärsområdesträffen lyftes rejält under fredagen då det helt utan förvarning plötsligt rusade in massa kamoflageklädda män mitt under ett föredrag. Med barska ordalag blev vi sedan utkörda i duggregnet.

Det var upplagt för teambildande utomhusaktiviteter.

Så istället för vanliga möten tillbringades dagen med problemlösning, intelligenstest och diverse äventyrliga uppgifter.

Bland annat ingick en enklare navigationsövning utanför Tylön medels kompass, klocka och RIB båt.

Den grova sjön drog ut luftfärderna ner från vågtopparna till något som ibland kändes som evigheter. Värken i knäna efter de många hårda nedslagen höll i sig länge.

Mitt leende och den varma känslan i magen försvann långt senare.

Spjutspetskompetens

Är på affärsområdesträff i Tylösand i tre dagar. Föreläsningar, för mycket äckligt kursgodis, långsamma trerättersmiddagar och massa nätverkande.

Saknar min familj.

100% förstfödd

Ny tröja till Theo idag.

Med alla nya och ärvda kläder man fått dom senaste veckorna från alla nära och kära behöver vi nog inte köpa något dom närmaste 3 månaderna.

Man kan inte vara annat än djupt tacksam.

...you´ll be the death of me.

All heder åt iPhone, men när jag använder den under samtal så har jag en förmåga att komma åt allsköns knappar med kinden, som t.ex. parkera samtal, sekretessknapp osv. Detta leder nästan ofrånkomligen till att samtalet bryts, eftersom den i andra änden undrar vart jag tagit vägen, ger upp, och sedan lägger på.

För att råda bot på detta har jag således köpt mig ett bluetooth headset.

Jag skall vara ärligt nu; det är inte speciellt snyggt att gå runt med trådlösa headsets. Speciellt inte när dom inte aktivt används. Men ibland måste funktionen gå före fåfängan.

Så jag köpte en sådan här:



Och den fungerar utmärkt. Hur den lilla tingesten kan innehålla allt som krävs för trådlöst samtal, inklusive ett batteri som tillåter en standby tid på 3 dygn, är för mig ren magi. Dessutom väger den i stort sett ingenting; blott 6,5 gram.

Eftersom marknaden inte är blyg för att ut hutlösa priser för sådana här saker, kan man inte låta bli att fundera på vad kilopriset för denna ligger på.

Eller så kan man sluta fundera och istället helt enkelt räkna ut det. Det har jag gjort.

154 000 kr/kg.

Inte som bananer precis. Snarare typ som heroin antar jag.

Spegelscener

Idag, under förmiddagens regnoväder, läste jag ut Peter Englunds "Spegelscener".

Boken handlar författarens erfarenheter som krigskorrespondent i fyra krig: Kroatien 1991, Bosnien 1994, Afghanistan 1996 och Irak 2005. Boken är dels uppbyggd kring artiklar som skrivits under resorna för Expressen och Dagens Nyheter, samt dels texter som det aldrig fanns plats för att trycka – eller som helt enkelt var för personliga.

Det går inte att köpa Spegelscener i bokhandeln, den trycktes bara i 5000 exemplar av Albert Bonniers Förlag 2006, och samtliga skänktes bort till förlagets anställda, vänner och andra viktiga kontakter.

Du kan dock ladda hem den helt gratis här.

Gör det. Den är ett klart läsvärt stycke nutidshistoria.

Theo

Vår son växer så det knakar.

Hans utveckling märks med extra tydlighet i kontrast med hur liten och svag han var under sina första levnadsveckor. Den lilla fjortonhundragrams fågelunge som man innan med darrande händer flyttade ut ur kuvösen så försiktigt man kunde för blöjbyten, kräver nu både rapryggdunkar och badbaljsfighter. Och det lilla liv som innan inte sade ett ljud - inte för att han nödvändigtvis var nöjd och tillfreds, utan för att han helt enkelt inte hade krafter att skrika - kan nu sätta igång att vråla om inte maten serveras i rätt tid.

Katterna reagerar på sitt sätt på skriken, då deras känsliga hörsel troligen finner det outhärdligt. Nu ställer dom sig demonstrativt vid dörren och väntar på att bli utsläppta så fort det kommer en liten harkling från Theo.

Hans nya krafter och medvetenhet har även visat sig på andra sätt. Han börjar troligen inse att sonden, som går in genom näsan och ner i svaljet till magsäcken, är ganska besvärande. Och med sina nyvunna krafter beslöt han förra veckan helt sonika att dra ut den själv. Jag fann honom i sängen, nöjt sovande, med sonden i sin lilla hand. Vi ringer avd. 17 och de tycker Theo kan vara utan sonden tills sjuksköterskan kommer till oss dagen efter för att sätta in en ny. Dom sondfria timmarna visar sig dock på vikten direkt, och istället för att gå upp de sedvanliga hundra grammen har han istället gått ner femton.

Några dagar senare, en lördag, åker sonden ut igen. Denna gång vet vi inte riktigt hur det gått till, men kanske kom den ikläm under min armbåge när jag skulle ta stöd för att lyfta upp honom från skötbordet. Den åker dock inte ut helt, utan sitter kvar i näsan, och vi märker att något inte stämmer först när vi rutinkollar sonden inför matningen. Den satt då i svalget istället för i magsäcken, och att då ha sprutat ner 50 ml mjölk i halsen, med risk för att det hamnat i lungorna istället för i magsäcken, hade varit katastrofalt.

Vi sätter oss i bilen direkt och kör ner till Halmstad.

Det blir ett kärt återseende av personalen. Och sonden sätts, om än med vissa protester, tillbaks till magsäcken.

För övrigt så märks det att vi har varit borta en månad när vi var inlagda på sjukhuset. Som ett vacuum i vår tidsuppfattning, eller en saknad månad i vår kalender. Det visar sig som små påminnelser i vardagslivet; Sensommarens stora stenmursprojekt står halvfärdigt i trädgården, plötsligt avbrutet av ett oförklarligt magont hos Linda i mitten av augusti. Och timern till husets utomhusbelysning, som skall tändas vid mörkrets inbrott, står fortfarande inställd på 21.00.

Jag finner solstolar i bagaget på vår bil - hastigt inslängda efter en dag på stranden - när jag skall lyfta in barnvagnen inför resan till Halmstad.

Och det som händer varje år har även hänt i år; sommaren har plötsligt blivit oktober.

Skillnaden är bara att det gick så overkligt fort i år.

Happy birthday

Min blogg är född.

Grattis på födelsedagen!

Må du bli gammal och framgångsrik.

/Terje von Sverige