Minne:
Det är nog mitt första minne. Vi är i Skipås och du bär runt mig i huset. Jag skall sova men vill inte. Du sjunger för mig.
Minne:
Jag är 8 år. Jag sitter i min skolbänk i skolan och alla tittar på dig som står längst fram och berättar vad man skall tänka på när man är i skogen, och hur man använder en karta och kompass. Alla är tysta och lyssnar. Och alla vet att det är min pappa som står där framme.
Jag är fruktansvärt stolt.
Minne:
Jag är 9 år. Det är augusti och vi är i fjällen. Vi cyklar på en grusväg genom skogen. Du cyklar och jag sitter där bak på pakethållaren. Jag håller om dig hårt och jag känner din doft genom din tunna skjorta. Jag blundar och är mycket lycklig.
Minne:
Jag är 11 år. Vi är i Lettland på orienteringstävling. Jag misslyckas fatalt i tävlingen. Blir tvungen att bryta. Jag möter dig i målområdet. Det är högsommar och stekhett. Du har bar överkropp. Jag kramar dig och börjar gråta. Jag skäms för att jag misslyckats och är rädd att jag gjort dig besviken. Och jag gråter för att jag skäms för att jag gråter. Du kramar om mig och rufsar mig sen i håret.
”-Du skall inte ta det där med orientering så allvarligt”, säger du.
Minne:
Jag är 13 år. Vi är i Skene. I skogen. Bara du och jag. Jag får använda motorsåget för första gången. Du visar hur man skall hålla den, och vad man skall tänka på när man använder den. Du instruerar på en stock som ligger på marken. Men jag hör dåligt vad du säger genom hörselkåporna och på grund av motorsågets dån. Men jag nickar och låtsas förstå. Vill inte verka dum. Än idag undrar jag vad du sa att man skulle tänka på varje gång jag använder en motorsåg.
Minne:
Det är sensommar. Jag talar med dig på telefon. Vi pratar om cancern för första gången. Du säger att man hittat cancer i prostatan.
”-Men det har väl inte spridit sig till skelettet?” säger jag.
”-Jo” säger du.
Du är inte bitter eller ledsen. Bara kallt konstaterande.
För en vecka sen.
Det är fredag. Du är på sjukhuset. Trött och ledsen. Jag har matat dig med pannkakor. Jag säger att jag kommer på måndag igen. Du tittar förvirrat på mig. Sen skrattar du förläget och frågar vad det är för veckodag. Det är lite svårt att hålla reda på dagarna nu.
Igår.
Du är hemma i Skipås igen. Du är inte kontaktbar längre. Men mycket orolig. Dina händer famlar i luften och du jämrar dig.
Det är en mycket smärtsam syn.
En timme senare är du död.
Sov gott älskade pappa.
Det är nog mitt första minne. Vi är i Skipås och du bär runt mig i huset. Jag skall sova men vill inte. Du sjunger för mig.
Minne:
Jag är 8 år. Jag sitter i min skolbänk i skolan och alla tittar på dig som står längst fram och berättar vad man skall tänka på när man är i skogen, och hur man använder en karta och kompass. Alla är tysta och lyssnar. Och alla vet att det är min pappa som står där framme.
Jag är fruktansvärt stolt.
Minne:
Jag är 9 år. Det är augusti och vi är i fjällen. Vi cyklar på en grusväg genom skogen. Du cyklar och jag sitter där bak på pakethållaren. Jag håller om dig hårt och jag känner din doft genom din tunna skjorta. Jag blundar och är mycket lycklig.
Minne:
Jag är 11 år. Vi är i Lettland på orienteringstävling. Jag misslyckas fatalt i tävlingen. Blir tvungen att bryta. Jag möter dig i målområdet. Det är högsommar och stekhett. Du har bar överkropp. Jag kramar dig och börjar gråta. Jag skäms för att jag misslyckats och är rädd att jag gjort dig besviken. Och jag gråter för att jag skäms för att jag gråter. Du kramar om mig och rufsar mig sen i håret.
”-Du skall inte ta det där med orientering så allvarligt”, säger du.
Minne:
Jag är 13 år. Vi är i Skene. I skogen. Bara du och jag. Jag får använda motorsåget för första gången. Du visar hur man skall hålla den, och vad man skall tänka på när man använder den. Du instruerar på en stock som ligger på marken. Men jag hör dåligt vad du säger genom hörselkåporna och på grund av motorsågets dån. Men jag nickar och låtsas förstå. Vill inte verka dum. Än idag undrar jag vad du sa att man skulle tänka på varje gång jag använder en motorsåg.
Minne:
Det är sensommar. Jag talar med dig på telefon. Vi pratar om cancern för första gången. Du säger att man hittat cancer i prostatan.
”-Men det har väl inte spridit sig till skelettet?” säger jag.
”-Jo” säger du.
Du är inte bitter eller ledsen. Bara kallt konstaterande.
För en vecka sen.
Det är fredag. Du är på sjukhuset. Trött och ledsen. Jag har matat dig med pannkakor. Jag säger att jag kommer på måndag igen. Du tittar förvirrat på mig. Sen skrattar du förläget och frågar vad det är för veckodag. Det är lite svårt att hålla reda på dagarna nu.
Igår.
Du är hemma i Skipås igen. Du är inte kontaktbar längre. Men mycket orolig. Dina händer famlar i luften och du jämrar dig.
Det är en mycket smärtsam syn.
En timme senare är du död.
Sov gott älskade pappa.
