En dag som katt

Kl 0354 Dagen börjar

Ännu en dag hos den här patetiska familjen. Det är tungt att vara ensamt geni i en familj full med idioter. För att inte tala om Monstret. Han ger mig magsår. Han skall alltid hålla på att dra mig i stumpen och springa omkring och skrika.

Fattar inte varför dom skall ligga och dra sig så länge på morgonen. Klockan är ju snart 4. Jag gör som jag brukar; jag skriker tills dom vaknar. Jag måste ut och kissa på grannens trädgårdsdynor.

Kl 0730 Frukost

Lax och forell. Alltid Lax och forell. Jag hatar Lax och forell. Jag fattar inte varför människorna skall envisas med att köpa torrfoder i 10 kilos säckar. Jag har ätit Lax och forell två gånger per dag sen februari. En dag till med Lax och forell och jag dör. Trist att man är rovdjur. Jag är liksom fast proteinmissbruket. Så jag äter. Fast jag hatar det.

En dag skall jag fånga mig en mus. Så jag får lite variation i min kost. Jag såg en på ängen i somras. Förr eller senare kommer jag fånga den. Vänta bara! Då blir det fest!

Kl 0800 Sovdags

Kan ni vara vänliga att stimma ner lite i köket? Jag skall påbörja min skönhetssömn nu. Skall bara leta upp ett ställe där jag får vara ifred.

Kl 0845 Vaknar
Måste ni köra Teletubbies på högsta volym? Hur skall man kunna sova i det här oväsendet? All denna sömnbrist gör mig deprimerad. Nu fattas bara att Monstret upptäcker min sovplats.

Kl 0846 ...
Jag hatar mitt liv.

Kl 1230 Ut igen
Min migrän är riktigt illa idag.

Kl 1408 Mellanmål
Yes! Äntligen! Jag fångade musen! Jag är en mästerjägare. Här ser ni en katt som slipper Lax och forell ikväll. Här skall kalasas!

Kl 1409 Mellanmålet är över
Hallå där! Vad gör du? Du menar inte... Ni måste skoja! Det här är ju värre än Nord Korea! Inte ens glädjen att få njuta av en liten mus unnar ni mig!

Kl 1510 Lax och forell
Jag känner mig akut självmordsbenägen.

Kl 1530 Sovdags igen
Aldrig får man sova ifred. Det bor en annan katt här i huset också. Behöver jag säga att han är mentalt efterbliven?

Kl 1807 Spyr upp en hårboll

Troligtvis det roligaste som kommer hända idag...

Kl 2300 Återigen sovdags

Hoppas ni får allergi, motherf***ers...

_

En dag som icke pappaledig

Kl 0720 Drar till jobbet
Dags för det dagliga dagsverket. Inga konstigheter. Theo verkar dock skeptisk till varför man inte kan vara hemma och leka hela dagen.


Kl 0723 Promenad till tåget
Plus 4 grader. Vindstilla. Blek soluppgång.


Kl 0726 Väntar på tåget
På sveriges vackraste tågstation.


Kl 0736 Ombordstigning
En minut före tidtabellen.


Kl 0740 Åker tåg
Ståplats


Kl 0757 Anländer till Halmstad Station
Följer bara lämmeltåget


Kl 0759 Cyklar till jobbet
Kors i taket! Min cykel har överlevt helgen.
Beror kanske på mitt sjukt överdimensionerade lås.


Kl 0910 Måndagsmöte
De första minuterna är alltid lite ofokuserade.


Kl 1008 Jobbar
Projektstyr. Producerar. Projekterar.

Inga konstigheter. Som sagt.


Kl 1210 Lunch

Rå fisk. Klibbigt ris. Serveras som färdiga munsbitar.


Kl 1330 Jobbar
Och plottern bara gnäller.


Kl 1357 Fruktstund
Varje måndag kl 14.00. Obligatorisk närvaro. Lite som på dagis nästan.


Kl 1450 Alla pennorna är slut i förrådet
Katastrofen slår mot kontoret med full kraft.


Kl 1515 Jobbar
Sista timmen kräver kaffe.


Kl 1645 Åker tåg
Sittplats.


Kl 1701 Cyklar
Mot dagis.


Kl 1707 Dagishämtning
Brukar ta första bästa unge. Har funkat förvånansvärt bra hittills.

...

Projekt 4 - facit

Tid: 00:56:40
Maxpuls: 195
Snittpuls: 179
Brända kalorier: 1092
Antal personliga supportrar: 4
Totalt tränade km innan loppet: 102
Förbrukade skoskavsplåster: 2

Projekt 4

Välkommen tillbaka Maxpuls. Jag har saknat dig.

Nu kör vi.

Utmaning:
Att som en äkta soffpotatis och f.d. tjockis komma iform för att springa milen på måttliga 55 min på mindre än en månad. Är det överhuvudtaget möjligt?

Orosmoment:
Mina benhinnor larmar och gör sig till. Men jag försöker att inte lyssna.

Beach 2010. Eller den oambitiösa vardagens förgänglighet.

Runt nyår kände jag att jag vägde för mycket. Kläderna passade dåligt, och jag insåg att jag behövde gå ner en hel del i vikt.

Planen var enkel; gå ner 0,5 kg i veckan. Från nyår till midsommar.

Alltså 0,5 kg i veckan, varje vecka, utan undantag. I drygt 5 månader. Klarade jag det skulle jag, efter att ha vägt 92 kg, väga runt 79 kg på midsommaraftonens morgon. Det var målet.

Och det har fungerat. Jag hade sinnesnärvaro nog att ta kort på mig precis innan jag började min viktnedgång och sen tog jag ett likadant kort häromdagen när jag kommit i mål. Det är kul att se skillnaden på ett sådant sätt, då det är svårt att märka den när den sker under lång tid. Fast det märks på kläderna förstås. Jag har varit tvungen att köpa nya kläder.

Imorse vägde jag mig för skoj skull när jag höll Theo i famnen. Jag vägde då - tillsammans med Theo - exakt lika mycket som jag helt själv vägde i januari. Jag har alltså gått ner en hel Theo.

Drömmen

Det är kallt och klart, och en låg sol lyser med skarpa, blekgula strålar över frostiga åkrar. Det är tyst, inga ljud finns - ingen vind susar, inga fåglar sjunger. Jag är i Munkedal, vid min mammas barndomshem. Jag har gått längst med en grusväg, men stannat där skogen tar vid.

Jag står vid ett stort träd, och någon sitter uppe på en gren och tittar ner på mig. Det är Theo. Han ler vänligt mot mig och säger helt tydligt med klingande klar stämma;

Du måste ge mig lite tid pappa.

Jag försöker svara, men min hals drar ihop sig och jag får inte fram ett ljud.

Jag klättrar upp till honom, och vi sitter tillsammans på grenen och tittar ut över landskapet. Jag ser någon gå längre ner på vägen bort från oss. Trots att det är långt bort och jag bara ser ryggen vet jag direkt vem det är. Det är pappa. Det bubblar av glädje i mitt bröst, och jag ropar till honom och vinkar. Men han hör mig inte.

Framåt

Nytt utseende. Lite nya blogglänkar till höger. Johan får hänga med ett tag till. Jag har inte gett upp hoppet om dig än.

Endorfiner

Jag och Theo förra sommaren. Var tid har sin tjusning.

Begravningen

När vi anländer till kyrkan är det extremt kallt, det blåser och från himlen faller ett regn som under dagen kommer vara "intensivt och långvarigt", för att citera SMHI:s egna ord från deras rapportering tidigare på morgonen. Det är den 12:e maj, vi är i Harplinge, och vi skall begrava min pappa.

På parkeringen träffar jag delar av släkten. Vi hälsar på det speciella sättet man gör på begravningar. Inga hälsningsfraser. Bara långa, tysta kramar. Sammanbitna handslag.

När vi kommer in i kyrkan dukar vi upp ett bord med några av pappas saker; En bild på honom när han ler så spjuveraktigt. En kompass. Hans fiskehatt. En bok om motorvägen genom Halland. En orienteringsskärm. Vi tänder ett ljus på bordet. Det blir mycket fint.

Representanten från begravningsbyrån samlar oss som skall bära kistan och förklarar hur det skall gå till; Stå så. Håll här. Buga där. Han är lågmäld och vänlig. Och van vid situationen.

Efter det sätter vi oss. Folket börjar strömma in. Jag tittar aldrig bakåt, men jag tror att det nästan blir fullt.

När begravningen börjar sjunger först kantorn "Du är min man" som mamma hade valt. Kantorns röst är gudomligt vacker.

Efter det håller prästen sitt anförande. Han är mycket duktig. Han beskriver träffande hur pappa var som person.

Han berättar om hur mamma och pappa träffades, om åren dom fick tillsammans, och om den hemska sista sjukdomstiden. När han berättar om oss barn, och pappas barnbarn, blir han så tagen att han tystnar en stund. Jag gillar honom. Han är en bra präst.

Efter det sätter sig Stefan - en manlig solist - med sin gitarr bredvid pappas vita kista och sjunger "Helgdagskväll i timmerkojan". Jag påminns om alla gånger pappa sjungit och spelat den på gitarr. Och jag gråter lite.
Jag tar fram en bomullsnäsduk jag har med mig i fickan och som en gång var pappas. Jag fann den några dagar tidigare i framfickan på ett par träningsbyxor jag ärvt av honom. Då satt hans lukt fortfarande kvar i den, vilket fick mig att fullständigt bryta ihop. Nu i kyrkan är all lukt borta. Jag använder den till att torka bort tårarna.

Efter solistens sång fortsätter prästen begravningsakten, och sedan följer mer solosång från Stefan. Vi avslutar med psalm 256 - Var inte rädd. Det är en fin begravning.

Efter det bär vi ut pappas kista till tonerna av Taubes "Så skimrande var aldrig havet".

På kyrkbacken lyfter vi in kistan i begravningsbilen för kortegen till Steninge kyrkogård. Det blåser och regnar kraftigt. Jag slår mig illa i huvudet på bagageluckan när jag skall lyfta in kistan, men säger inget.

Efter det skyndar vi till bilen. Jag
försöker använda paraplyet, men det blåser för mycket.

Vi kör kortege till Steninge Kyrka. Längst fram kör begravningsbilen med pappas kista. Efter det kör Magnar med mamma. Bakom dom kommer jag och Linda. Efter oss ett långt pärlband med bilar. Inte ens när vi kommer ut på dom öppna slätterna i dalen mellan Harplinge och Steninge kan jag se slutet på bilkortegen.

Strax innan Steninge kyrka lättar plötsligt regnet. Och när vi kliver ut på parkeringen verkar vinden ha minskat något.

Jag försöker hälsa på dom jag aldrig hann hälsa på i kyrkan. Jane. Marianne. Släktingar. Gamla bekanta.

När alla har samlats på parkeringen börjar vi bära kistan mot graven. Den är förvånandsvärt tung.

Vi sänker ner kistan i den grävda graven och prästen sjunger något kort. Sedan tar vi i familjen farväl. Vi lägger varsin ros på kistan. Mamma håller ett tal. Hennes röst är hög och klar, och håller nästan hela vägen. Jag slås igen av hur stark hon är.

Efter det går alla fram i tur och ordning och tar farväl av pappa. Det är vackert och hjärtskärande.

När alla sagt farväl går det stora sällskapet av Skogskarlar fram. Dom lägger varsin grankvist på kistan. Sedan susar dom. Som skogen.

Efter jordfästningen går vi till sockenstugan för minneshögtid och lunch. När vi kommit innanför dörrarna börjar det återigen regna. Kanske var det lite hjälp från ovan att vi fick säga adjö vid graven i lungn och ro, utan att bli blöta.

Vi äter lunch tillsammans. Det hålls tal. Alla är mycket fina och hedrande. Han är saknad av många.

Efteråt, hemma i Falkenberg igen, är jag helt slut. Vi äter och jag tar ett glas vin. Jag tänker att jag skall tända ett ljus för pappa.

Och lite senare, när allt har landat, känner jag något varmt i bröstet.

Först misstar jag jag känslan för att vara lycka. Det är det naturligtvis inte. Det är något annat.

Kanske tacksamhet.

..

Mustaschkampen

Skänk en slant till minne av min pappa!

Klicka på länken nedan eller på bannern till höger.

http://www.cancerfonden.se/sv/mustaschkampen/Kampa/Insamlingar/?collection=2975

Du kan också SMS:a BESEGRA 2975 till 72988 för att skänka 50 kr till insamlingen. Om du skriver in ditt namn efter insamlingens idnummer kommer det att synas på gåvan. Annars blir din gåva presenterad som anonym.
Exempel: BESEGRA 2975 Johan Ek

Min mamma

Om min mamma hade levt på järnåldern är jag säker på att hon hade varit en mäktig vikingahövding.

När min pappa gick igenom sin - på många sätt - förfärliga resa med strålning, cellgiftsbehandlingar, synrubbningar, resor mellan sjukhus, förlamning och dödsångest – fanns hon hela tiden vid hans sida.

Och inte en ända gång hörde jag henne beklaga sig.

Och nu, när pappas resa är över och mamma är ensam, upplever jag henne helt otroligt stark. Hon styr upp begravning och väljer ut präst, sånger, blommor, mat och solister. Hon röjer ut i huset, sköter trädgården, lagar mat åt hela familjen när krisen kräver att alla samlas och hon tar sig tid och träffar och fostrar barnbarnen.

Jag hoppas det finns lite av henne i mig. Jag önskar jag kan möta kommande, ännu okända, svåra stunder med samma otroliga styrka.

Samma orubbliga lugn.

Jag beundrar henne väldigt, väldigt mycket.

Min pappa

Minne:
Det är nog mitt första minne. Vi är i Skipås och du bär runt mig i huset. Jag skall sova men vill inte. Du sjunger för mig.

Minne:
Jag är 8 år. Jag sitter i min skolbänk i skolan och alla tittar på dig som står längst fram och berättar vad man skall tänka på när man är i skogen, och hur man använder en karta och kompass. Alla är tysta och lyssnar. Och alla vet att det är min pappa som står där framme.
Jag är fruktansvärt stolt.

Minne:
Jag är 9 år. Det är augusti och vi är i fjällen. Vi cyklar på en grusväg genom skogen. Du cyklar och jag sitter där bak på pakethållaren. Jag håller om dig hårt och jag känner din doft genom din tunna skjorta. Jag blundar och är mycket lycklig.

Minne:
Jag är 11 år. Vi är i Lettland på orienteringstävling. Jag misslyckas fatalt i tävlingen. Blir tvungen att bryta. Jag möter dig i målområdet. Det är högsommar och stekhett. Du har bar överkropp. Jag kramar dig och börjar gråta. Jag skäms för att jag misslyckats och är rädd att jag gjort dig besviken. Och jag gråter för att jag skäms för att jag gråter. Du kramar om mig och rufsar mig sen i håret.
”-Du skall inte ta det där med orientering så allvarligt”, säger du.

Minne:
Jag är 13 år. Vi är i Skene. I skogen. Bara du och jag. Jag får använda motorsåget för första gången. Du visar hur man skall hålla den, och vad man skall tänka på när man använder den. Du instruerar på en stock som ligger på marken. Men jag hör dåligt vad du säger genom hörselkåporna och på grund av motorsågets dån. Men jag nickar och låtsas förstå. Vill inte verka dum. Än idag undrar jag vad du sa att man skulle tänka på varje gång jag använder en motorsåg.

Minne:
Det är sensommar. Jag talar med dig på telefon. Vi pratar om cancern för första gången. Du säger att man hittat cancer i prostatan.
”-Men det har väl inte spridit sig till skelettet?” säger jag.
”-Jo” säger du.
Du är inte bitter eller ledsen. Bara kallt konstaterande.

För en vecka sen.
Det är fredag. Du är på sjukhuset. Trött och ledsen. Jag har matat dig med pannkakor. Jag säger att jag kommer på måndag igen. Du tittar förvirrat på mig. Sen skrattar du förläget och frågar vad det är för veckodag. Det är lite svårt att hålla reda på dagarna nu.

Igår.
Du är hemma i Skipås igen. Du är inte kontaktbar längre. Men mycket orolig. Dina händer famlar i luften och du jämrar dig.
Det är en mycket smärtsam syn.

En timme senare är du död.

Sov gott älskade pappa.