Min mamma

Om min mamma hade levt på järnåldern är jag säker på att hon hade varit en mäktig vikingahövding.

När min pappa gick igenom sin - på många sätt - förfärliga resa med strålning, cellgiftsbehandlingar, synrubbningar, resor mellan sjukhus, förlamning och dödsångest – fanns hon hela tiden vid hans sida.

Och inte en ända gång hörde jag henne beklaga sig.

Och nu, när pappas resa är över och mamma är ensam, upplever jag henne helt otroligt stark. Hon styr upp begravning och väljer ut präst, sånger, blommor, mat och solister. Hon röjer ut i huset, sköter trädgården, lagar mat åt hela familjen när krisen kräver att alla samlas och hon tar sig tid och träffar och fostrar barnbarnen.

Jag hoppas det finns lite av henne i mig. Jag önskar jag kan möta kommande, ännu okända, svåra stunder med samma otroliga styrka.

Samma orubbliga lugn.

Jag beundrar henne väldigt, väldigt mycket.