Det är kallt och klart, och en låg sol lyser med skarpa, blekgula strålar över frostiga åkrar. Det är tyst, inga ljud finns - ingen vind susar, inga fåglar sjunger. Jag är i Munkedal, vid min mammas barndomshem. Jag har gått längst med en grusväg, men stannat där skogen tar vid.
Jag står vid ett stort träd, och någon sitter uppe på en gren och tittar ner på mig. Det är Theo. Han ler vänligt mot mig och säger helt tydligt med klingande klar stämma;
Du måste ge mig lite tid pappa.
Jag försöker svara, men min hals drar ihop sig och jag får inte fram ett ljud.
Jag klättrar upp till honom, och vi sitter tillsammans på grenen och tittar ut över landskapet. Jag ser någon gå längre ner på vägen bort från oss. Trots att det är långt bort och jag bara ser ryggen vet jag direkt vem det är. Det är pappa. Det bubblar av glädje i mitt bröst, och jag ropar till honom och vinkar. Men han hör mig inte.
1 kommentar:
Drömmar är ett av många olika sätt att bearbeta sorg. Som vanligt när du skriver, oavsett om vad men ffa när du skriver om dina känslor för Stig och för Theo - så skriver du oerhört väl och dessutom mycket vackert. Det är gripande och starkt.
En vacker dagkommer jag förbi på en fika :)
Skicka en kommentar