Theo

Vår son växer så det knakar.

Hans utveckling märks med extra tydlighet i kontrast med hur liten och svag han var under sina första levnadsveckor. Den lilla fjortonhundragrams fågelunge som man innan med darrande händer flyttade ut ur kuvösen så försiktigt man kunde för blöjbyten, kräver nu både rapryggdunkar och badbaljsfighter. Och det lilla liv som innan inte sade ett ljud - inte för att han nödvändigtvis var nöjd och tillfreds, utan för att han helt enkelt inte hade krafter att skrika - kan nu sätta igång att vråla om inte maten serveras i rätt tid.

Katterna reagerar på sitt sätt på skriken, då deras känsliga hörsel troligen finner det outhärdligt. Nu ställer dom sig demonstrativt vid dörren och väntar på att bli utsläppta så fort det kommer en liten harkling från Theo.

Hans nya krafter och medvetenhet har även visat sig på andra sätt. Han börjar troligen inse att sonden, som går in genom näsan och ner i svaljet till magsäcken, är ganska besvärande. Och med sina nyvunna krafter beslöt han förra veckan helt sonika att dra ut den själv. Jag fann honom i sängen, nöjt sovande, med sonden i sin lilla hand. Vi ringer avd. 17 och de tycker Theo kan vara utan sonden tills sjuksköterskan kommer till oss dagen efter för att sätta in en ny. Dom sondfria timmarna visar sig dock på vikten direkt, och istället för att gå upp de sedvanliga hundra grammen har han istället gått ner femton.

Några dagar senare, en lördag, åker sonden ut igen. Denna gång vet vi inte riktigt hur det gått till, men kanske kom den ikläm under min armbåge när jag skulle ta stöd för att lyfta upp honom från skötbordet. Den åker dock inte ut helt, utan sitter kvar i näsan, och vi märker att något inte stämmer först när vi rutinkollar sonden inför matningen. Den satt då i svalget istället för i magsäcken, och att då ha sprutat ner 50 ml mjölk i halsen, med risk för att det hamnat i lungorna istället för i magsäcken, hade varit katastrofalt.

Vi sätter oss i bilen direkt och kör ner till Halmstad.

Det blir ett kärt återseende av personalen. Och sonden sätts, om än med vissa protester, tillbaks till magsäcken.

För övrigt så märks det att vi har varit borta en månad när vi var inlagda på sjukhuset. Som ett vacuum i vår tidsuppfattning, eller en saknad månad i vår kalender. Det visar sig som små påminnelser i vardagslivet; Sensommarens stora stenmursprojekt står halvfärdigt i trädgården, plötsligt avbrutet av ett oförklarligt magont hos Linda i mitten av augusti. Och timern till husets utomhusbelysning, som skall tändas vid mörkrets inbrott, står fortfarande inställd på 21.00.

Jag finner solstolar i bagaget på vår bil - hastigt inslängda efter en dag på stranden - när jag skall lyfta in barnvagnen inför resan till Halmstad.

Och det som händer varje år har även hänt i år; sommaren har plötsligt blivit oktober.

Skillnaden är bara att det gick så overkligt fort i år.