Människans längtan efter Coco Pops

Under en period av min studietid bodde jag i Enlgand och pluggade på University of Wolverhampton. Denna stad får anses som en ganska fattig industristad, och där man troligen beslutat att anlägga ett universitet för att rycka upp staden från dess kultur- och kunskapsskyming. Och det hade säkert haft viss effekt, när studenterna nu var en stor del av invånarna och staden lockade kunskapstörstande människor till de olika skolorna som Engineering and Building Environment och School of Art and Design.

Men vissa delar av det fattiga arvet syntes fortfarande.

Uteliggarna - de hemlösa, smutsiga tiggarna - fanns överallt. Och dom gav mig alltid dåligt samvete när dom stack fram sina händer och bad om att jag skulle dela med mig av mina växelpengar; som ung svensk utbytesstudent betalade den svenska staten den snordyra terminsavgiften åt mig, och CSN gav mig pengar till hyra och mat samt 2 fria flygresor hem per termin med uppvaktande flygvärdinnor och gratis sprit.

Så jag försökte alltid ge dom lite mynt.

Troligtvis var det en av dessa som en förmiddag bröt sig in i vår studentkorridor och huserade fritt under en ganska lång stund.

Korridoren var tom då alla var i skolan förutom jag som hade insjuknat i nån mystisk febersjukdom och låg utslagen på mitt rum och varvade djup drömlös sömn med att titta på Englands motsvarighet till Utbildningsradion på BBC. Och jag hörde aldrig genom feberdimmorna att någon var på besök ute i korridoren.

En av dom som bodde i korridoren, rågblondsvenska Mathias från stillsamma Mora, hade i sitt norrlänska lugn och goda tro, placerat sin stereo och hela CD-samling i vårt gemensamma kök. Allt detta försvann naturligtvis direkt.

Och när jag senare var uppe och stapplade ut i köket för att få något att äta märkte jag direkt att något inte var som det skulle. Stereon var borta men våra skafferier var också öppnande. Och på köksbordet låg mängder med chokladfrukostflingor utspridda och i ett hörn låg det tomma flingpaketet.

På toaletten hittade jag en del av svaret; en halvt uppäten tallrik med flingor och mjölk stående på golvet bredvid toalettstolen.

Och det visade på ett ganska fundamentalt, grundläggande behov som också behövde fyllas. För när tjuven i sin troliga abstinens efter droger försökte hitta lätta saker att sälja, behövde han också något mer; att få slippa alla smutsiga offentliga toaletter och istället få sitta på en riktig porslinstoalett i lugn och ro och äta sig mätt på Kellogs Rice Krispies Coco Pops med kall mjölk.

Och på något sätt unnande jag honom det. Den stulna CD-samlingen till trots.


Nu när jag ändå är inne på brottsoffertemat kan jag lika gärna dela med mig av en annan händelse som inträffade i England. Den gången var det dock allvar på riktigt. Och jag var där och då tämligen säker på att jag skulle dö.

Men mer om det nästa gång.