Näradödenupplevelse

Efter en blöt kväll på någon av Wolverhamptons uteställen stannar jag och några kompisar utanför ett fönster, där det försegår någon slags efterfest. Vi börjar pratar med dom innanför, och nån av oss hoppar in. Jag skall också hoppa in, men halkar och blir hängande med halva kroppen innanför och benen sparkandes utanför. En kompis ute på gatan försöker dra ut mig igen, men jag hänger ganska bra, och innanför har någon börjat bjuda mig på öl. Men dom där ute vill också komma in, och jag hänger ivägen. Så dom börjar högljutt protestera och försöker nu istället knuffa in mig. Så håller vi på, skrikande, stimmande. Klockan är runt 3 på natten.

Plötsligt skriker någon till oss från ett fönster från ett höghus på andra sidan gatan. Någon anser att vi väsnas för mycket, och denna person verkar fullkomligt vansinnig. Jag klättrar ut igen, och vi riktar nu vår stimmiga energi mot höghuset istället. Vi skriker tillbaka, vilket gör personen där uppe ännu mer vansinnig. Men vi fortsätter att skrika, och oj vad vi skriker. Alla nya fula ord vi lärt oss får vi användning för. Jag skriker att vi väsnas hur mycket vi vill. Naturligtvis. Jag är 21 och odödlig. Kom igen då. Jag bangar inte.

Plötsligt blir det tyst uppifrån höghuset. Festen intresserar oss inte längre så vi börjar gå hemåt.

Efter att vi promenerat en bit börjar alla plötsligt springa. Jag förstår inte vad som händer. Så jag vänder mig om för att se om något skrämt dom.

Mot mig kommer en runt 45-årig övervintrad skinhead, ungefär dubbelt så bred som mig, med en nacke tjock som en större ek-stam, med armarna, halsen och delar av det rakade huvudet fulla med gröna tatueringar. I hans högra hand håller han den största jävla kniv jag någonsin sett. Han kokar av fullkomligt vansinnig ilska och aggressivitet, hans ansikte är vanställt i en ursinnig grimas och han styr dom snabba stegen rakt mot mig.

Jag vet att om jag börjar springa nu kommer jag trigga honom ännu mer, och få honom att tända på alla cylindrar, vilket tveklöst skulle innebära döden.
Så jag har inget val. Jag måste löpa linan ut.

Jag börjar gå mot honom.

Plötsligt inser jag hur ensam jag är. En klen svensk student på en gata i hopplöst fattigt och segregerat område i en av Englands fattigaste städer, med en psykotisk, 130 kg vägg av muskler som kommer halvspringande mot mig. Med världens största kniv. Mitt i natten. Jag kan erkänna att jag inte var direkt flabbig.

Så jag sänker min gard. Fullkomligt. Finns inte direkt något annat att göra.

Och jag börjar tala till honom.

Förlåt oss snälla Herr Huligan för att vi väckte dig. Och förlåt för det där vi skrek. Och det där vi sa om din mamma. Vi menade det inte. Snälla Herr Huligan, döda mig inte.

Och jag pratade och pratade. Det var som om jag inte kunde sluta. Jag bad om ursäkt för nästan allt som fanns att be om ursäkt för.

Och mannen bara tittade på mig. I förundran. Och osäker fascination. Jag måste vara något som han aldrig sett innan. Han var helt klart inställd på fight. Och möter en klen, svensk liten student i glansig partyskjorta som ber om ursäkt. På engelska med svensk brytning helt utan den hårda arbetarklassdialekt som han troligen är van vid i området, och helt utan de obligatoriska och råa slanguttryck som han troligen använder dagligen. Han är säkert kung i sitt betongkvarter där en äta-eller-ätas mentalitet råder, och där spelreglerna på förhand är bestämda. Och jag bryter mot dom; jag ber om ursäkt.

Och det gör honom osäker.

Så när jag - efter vad som kändes som en evighet - äntligen slutar prata står vi båda tysta. Och jag tänker att nu hugger han mig. Nu är det slut.

Men han är tyst. Han tittar bara på mig. Sen säger han;
"I understand."

Sen vändar han sig om och börjar gå. Men efter några steg vänder han sig om och säger:
"Listen... I´m sorry."

Sen försvinner han.

Minuten senare är jag omgiven av ett hav av blåljus. Runt omkring mig anländer polisbilar från alla håll. Säkert 10-15 stycken, och troligen fler än vad hela Hallands Läns Poliskår skulle kunna skrapa ihop. Säga vad man vill om England, men poliser har dom. Och dom anländer tydligen blixtsnabbt.

Någon har troligen sett honom gå mot mig med höjd kniv och ringt polisen.

Polisen frågar vad som hänt. Men inget har ju egentligen hänt. Inget brottsligt i alla fall. Utom möjligen brott mot knivlagen. Om det nu finns någon sådan lag i England. Så jag säger att det är lugnt. Att dom kan åka igen. Jag är mest förvånad att jag lever. Och aningen frånvarande.

Så polisen försvinner lika snabbt som dom kom. Situationen intresserade dom inte. Dom vill ha action. Och skurkar att fånga.

Jag går hem till min sunkiga studentkorridor, lägger mig på sängen och inväntar hjärtattacken.

...

Några dagar senare ser jag honom igen i mataffären. Det tar ett tag innan jag förstår att det är han. Han ser ut som en helt annan människa. Nedtryckt. Kuvad. Han går tyst och försiktigt bakom en äldre kvinna, som med snabba steg styr sin kundvagn mellan hyllorna. Hon ser sträng ut, och är säkert över 80 år.

Det är hans mamma.

Det är en mycket märklig syn.