Hemsökt

Vi har haft besök. Av det slaget som man gärna slipper.

Jag var ensam hemma med Theo en söndagskväll för ett tag sen. Linda var en sväng på Willys och handlade. Hon hade inte låst dörren. Hon skulle bara iväg en stund, och jag var ju hemma.

Efter en stund - en förvånansvärt kort stund - hörde jag hur det gick någon i ytterdörren. Min hjärna sorterade genast bort det som det vanliga ljudet när Linda kommer hem. Så jag satt lungt kvar i TV-soffan och väntade på att hon skulle komma fram och säga hej.

Men ingen kom.

Och det var tyst igen. Och jag tyckte det dröjde lite väl länge innan hon ropade hej, men antog att hon var ute och packade ur bilen, eller hade träffat någon granne utanför som hon pratade med.

5 minuter (eller 10 minuter?) senare hör jag hur någon går i dörren igen. Återigen utgår jag naturligtvis från att det är Linda som kommer. Men återigen följs det av tystnad.

Nu tycker jag det börjar bli konstigt så jag går upp för att kolla vad hon håller på med, och varför hon dröjer så.

Men i carporten är det tomt, och ingen Linda har kommit hem. Och när jag står där och kikar ut i mörkret ser jag hur någon springer över grannens gräsmatta. Eller? Det är svårt att se i mörkret.

Kanske inbillade jag mig allting. Det kanske inte var dörren som jag hörde.

Men på väg tillbaka till TV:n möter jag katten, som jag är ganska säker på att jag släppt ut tidigare. Och hans päls är genomblöt av regn. Och om inte jag släppt in honom, hur har han då kommit in?

Minuten senare kommer Linda verkligen hem. Och jag berättar att jag hört någon komma.

Hon tror mig inte. Och jag förstår henne. Jag har ju inga direkta bevis. Det hela är ju ganska diffust; jag tror mig hört att någon som kommit och gått, jag är ganska säker på att jag inte släppt in katten själv, och eventuellt så såg jag någon springa över grannens tomt.

Vi ringer grannen för att kolla om dom sett något. Men icke. Jag och grannen J träffas ändå utanför. Vi analyserar fotavtryck i gräsmattan, lyser manligt med våra ficklampor mellan husen, utvärderar situationen, förfasas över tiderna.

Vi går ett varv runt området. Men allt är lungt. Inget verkar avvikande.

Men någon eller några var ändå kvar i området. För en kvart senare försöker någon gå in hos en annan granne. Men dom har låst för natten. Men dom hör ändå tydligt hur någon drar i deras handtag. (Detta får vi dock inte reda på förren dagen efter).

Hemma igen funderar vi på vad vi skall göra. Jag funderar på att skita i allting. Inget hände ju. Och inget verkar fattas, varken i tvättstugan eller någonannastans i huset.

Men jag ringer ändå Securitas. Och frågar om dom har lust att köra förbi i området och bara visa upp sig. Vi pumpar in sjukt mycket pengar i det företaget varje månad för att dom skall skydda oss mot ovälkomna gäster (men hur skyddar man sig mot någon som inte bryr sig om att man är hemma eller ej, utan ändå går rakt in?).

Tjejen på Securitas larmcentral är lite osäker. Är läget akut? Nej. Gäller det ett pågående inbrott? Nej. Har ni haft inbrott? Ehh, nja inte direkt.

Jag vill bara att en väktarbil kör förbi. I preventivt syfte. Securitas-tjejen är fortfarande osäker. Det kanske går att ordna, men det kostar 400 kr. Åh-nej, någon måtta får det vara.

Kanske överreagerade jag. Men vad hade jag gjort om jag träffat någon vilt främmande i mitt hus? Med Theo på armen?

Dagen efter beställer 3 av grannarna villalarm.

Det hela påminner mycket om en händelse som jag var med om när jag bodde i England för ett antal år sen. Men mer om det nästa gång.