Beach 2010. Eller den oambitiösa vardagens förgänglighet.

Runt nyår kände jag att jag vägde för mycket. Kläderna passade dåligt, och jag insåg att jag behövde gå ner en hel del i vikt.

Planen var enkel; gå ner 0,5 kg i veckan. Från nyår till midsommar.

Alltså 0,5 kg i veckan, varje vecka, utan undantag. I drygt 5 månader. Klarade jag det skulle jag, efter att ha vägt 92 kg, väga runt 79 kg på midsommaraftonens morgon. Det var målet.

Och det har fungerat. Jag hade sinnesnärvaro nog att ta kort på mig precis innan jag började min viktnedgång och sen tog jag ett likadant kort häromdagen när jag kommit i mål. Det är kul att se skillnaden på ett sådant sätt, då det är svårt att märka den när den sker under lång tid. Fast det märks på kläderna förstås. Jag har varit tvungen att köpa nya kläder.

Imorse vägde jag mig för skoj skull när jag höll Theo i famnen. Jag vägde då - tillsammans med Theo - exakt lika mycket som jag helt själv vägde i januari. Jag har alltså gått ner en hel Theo.

Drömmen

Det är kallt och klart, och en låg sol lyser med skarpa, blekgula strålar över frostiga åkrar. Det är tyst, inga ljud finns - ingen vind susar, inga fåglar sjunger. Jag är i Munkedal, vid min mammas barndomshem. Jag har gått längst med en grusväg, men stannat där skogen tar vid.

Jag står vid ett stort träd, och någon sitter uppe på en gren och tittar ner på mig. Det är Theo. Han ler vänligt mot mig och säger helt tydligt med klingande klar stämma;

Du måste ge mig lite tid pappa.

Jag försöker svara, men min hals drar ihop sig och jag får inte fram ett ljud.

Jag klättrar upp till honom, och vi sitter tillsammans på grenen och tittar ut över landskapet. Jag ser någon gå längre ner på vägen bort från oss. Trots att det är långt bort och jag bara ser ryggen vet jag direkt vem det är. Det är pappa. Det bubblar av glädje i mitt bröst, och jag ropar till honom och vinkar. Men han hör mig inte.

Framåt

Nytt utseende. Lite nya blogglänkar till höger. Johan får hänga med ett tag till. Jag har inte gett upp hoppet om dig än.

Endorfiner

Jag och Theo förra sommaren. Var tid har sin tjusning.