torsdag 29 april 2010

Min pappa

Minne:
Det är nog mitt första minne. Vi är i Skipås och du bär runt mig i huset. Jag skall sova men vill inte. Du sjunger för mig.

Minne:
Jag är 8 år. Jag sitter i min skolbänk i skolan och alla tittar på dig som står längst fram och berättar vad man skall tänka på när man är i skogen, och hur man använder en karta och kompass. Alla är tysta och lyssnar. Och alla vet att det är min pappa som står där framme.
Jag är fruktansvärt stolt.

Minne:
Jag är 9 år. Det är augusti och vi är i fjällen. Vi cyklar på en grusväg genom skogen. Du cyklar och jag sitter där bak på pakethållaren. Jag håller om dig hårt och jag känner din doft genom din tunna skjorta. Jag blundar och är mycket lycklig.

Minne:
Jag är 11 år. Vi är i Lettland på orienteringstävling. Jag misslyckas fatalt i tävlingen. Blir tvungen att bryta. Jag möter dig i målområdet. Det är högsommar och stekhett. Du har bar överkropp. Jag kramar dig och börjar gråta. Jag skäms för att jag misslyckats och är rädd att jag gjort dig besviken. Och jag gråter för att jag skäms för att jag gråter. Du kramar om mig och rufsar mig sen i håret.
”-Du skall inte ta det där med orientering så allvarligt”, säger du.

Minne:
Jag är 13 år. Vi är i Skene. I skogen. Bara du och jag. Jag får använda motorsåget för första gången. Du visar hur man skall hålla den, och vad man skall tänka på när man använder den. Du instruerar på en stock som ligger på marken. Men jag hör dåligt vad du säger genom hörselkåporna och på grund av motorsågets dån. Men jag nickar och låtsas förstå. Vill inte verka dum. Än idag undrar jag vad du sa att man skulle tänka på varje gång jag använder en motorsåg.

Minne:
Det är sensommar. Jag talar med dig på telefon. Vi pratar om cancern för första gången. Du säger att man hittat cancer i prostatan.
”-Men det har väl inte spridit sig till skelettet?” säger jag.
”-Jo” säger du.
Du är inte bitter eller ledsen. Bara kallt konstaterande.

För en vecka sen.
Det är fredag. Du är på sjukhuset. Trött och ledsen. Jag har matat dig med pannkakor. Jag säger att jag kommer på måndag igen. Du tittar förvirrat på mig. Sen skrattar du förläget och frågar vad det är för veckodag. Det är lite svårt att hålla reda på dagarna nu.

Igår.
Du är hemma i Skipås igen. Du är inte kontaktbar längre. Men mycket orolig. Dina händer famlar i luften och du jämrar dig.
Det är en mycket smärtsam syn.

En timme senare är du död.

Sov gott älskade pappa.

onsdag 21 oktober 2009

En dag som pappaledig

Kl 0845 Burkinventering.
Burkar is the shit.


Kl 1145 Lunch
Ungsbakad torsk med citronsås. Ätes med god aptit.



Kl 1205 Dessert
Smörgåsrån. Kommer funka så länge ingen berättar för honom att det egentligen är godare med kladdkaka.


Kl 1300 Fortsatt burkinventering
Allting verkar fortfarande stämma.


Kl 1330 Kattjakt
Theo har antagit uppgiften att alltid hålla katternas stressnivå strax under hjärtinfarkt.

Han sköter sin uppgift väldigt bra.


Kl 1345 Genomgång av torråvaror
Theo förbereder sig inför eftermiddagens promenad till Willys.


Kl 1400 Påtagning inför promenad
Förutsättningar: Overall plus bebis
Uppgift: Få in bebisen i overallen

Jag anar att detta kan bli problematiskt.


Kl 1430 Äntligen promenad
+8 grader och svag västlig vind.


Kl 1440 Trainspotting
Lite av ett antiklimax faktiskt.


Kl 1450 Livet och döden
Vi finner en död fågel. Jag förklarar hur allting funkar. Theo lyssnar inte.


Kl 1515 Willys
Shit vad mycket mat.


Kl 1600 Mellis
Banan med Turkisk Yougurt. Säg inget om kladdkakan.


Kl 1630 Ytterligare burkinventering
Lika många som i förmiddags.


Kl 1730 Dags att hämta morsan
Skiftbyte.


fredag 21 augusti 2009

GRATTIS

Grattis på 1-årsdagen, lillgrabben!
 

lördag 1 augusti 2009

En tjuv i huset

Det har börjat försvinna saker i vårt hus. Vissa prylar är inte längre där man lade dom; fjärrkontrollen till utebelysningen är borta, locket till pipmuggen går inte att hitta. Även vår kompaktkamera var borta under ett tag.

Tillslut hittade jag den under soffan i vardagsrummet. Dom sista tagna bilderna gav en liten ledtråd om vem som låg bakom brottet.

Jag tror mig vara tjuven på spåren.



söndag 31 maj 2009

Låt oss invadera Australien

Att ha fördomar är naturligtvis väldigt lågt.

Men ibland är det väldigt roligt.

Som att vissa nationaliteter skulle vara mer korkade än andra.

Denna australienska tv-show eldar på en av våra fördomar. Och det blir faktiskt ganska roligt. Speciellt när dom har en uppsättning med världskartor, där dom kastat om namnen på länderna. Och australien har dom bytat namn på till diverse länder från mellanöstern.

Lågt var ordet. Men roligt.





Nästa gång: Jag viker ut mig.

onsdag 6 maj 2009

Es tut mir leid


Jag finner en liten, död fågelunge på asfalten utanför mitt jobb. Den är naken, helt utan fjädrar och stor som ett halvt lillfinger. Det gör mig märkligt sorgsen.

Senare inser jag att grunden till den sorgsna känslan beror på gamla jobbiga minnen som väckts till liv. Och minnet om hur otroligt skört livet är.

En liten fågelunge har inte en chans utanför boet. Och ibland inte människan heller.


Någonstans gråter en fågelmamma.




Lycka är...


...att få gunga.

Och sen lägga sig i soffan och klia sig på magen.