Terje von Sverige

Alster

2012-01-31T10:32:00.021+01:00

En dag som katt

2010-11-01T20:19:00.012+01:00

Kl 0354 Dagen börjar

Ännu en dag hos den här patetiska familjen. Det är tungt att vara ensamt geni i en familj full med idioter. För att inte tala om Monstret. Han ger mig magsår. Han skall alltid hålla på att dra mig i stumpen och springa omkring och skrika.

Fattar inte varför dom skall ligga och dra sig så länge på morgonen. Klockan är ju snart 4. Jag gör som jag brukar; jag skriker tills dom vaknar. Jag måste ut och kissa på grannens trädgårdsdynor.

Kl 0730 Frukost

Lax och forell. Alltid Lax och forell. Jag hatar Lax och forell. Jag fattar inte varför människorna skall envisas med att köpa torrfoder i 10 kilos säckar. Jag har ätit Lax och forell två gånger per dag sen februari. En dag till med Lax och forell och jag dör. Trist att man är rovdjur. Jag är liksom fast proteinmissbruket. Så jag äter. Fast jag hatar det.

En dag skall jag fånga mig en mus. Så jag får lite variation i min kost. Jag såg en på ängen i somras. Förr eller senare kommer jag fånga den. Vänta bara! Då blir det fest!

Kl 0800 Sovdags

Kan ni vara vänliga att stimma ner lite i köket? Jag skall påbörja min skönhetssömn nu. Skall bara leta upp ett ställe där jag får vara ifred.

Kl 0845 Vaknar
Måste ni köra Teletubbies på högsta volym? Hur skall man kunna sova i det här oväsendet? All denna sömnbrist gör mig deprimerad. Nu fattas bara att Monstret upptäcker min sovplats.

Kl 0846 ...
Jag hatar mitt liv.

Kl 1230 Ut igen
Min migrän är riktigt illa idag.

Kl 1408 Mellanmål
Yes! Äntligen! Jag fångade musen! Jag är en mästerjägare. Här ser ni en katt som slipper Lax och forell ikväll. Här skall kalasas!

Kl 1409 Mellanmålet är över
Hallå där! Vad gör du? Du menar inte... Ni måste skoja! Det här är ju värre än Nord Korea! Inte ens glädjen att få njuta av en liten mus unnar ni mig!

Kl 1510 Lax och forell
Jag känner mig akut självmordsbenägen.

Kl 1530 Sovdags igen
Aldrig får man sova ifred. Det bor en annan katt här i huset också. Behöver jag säga att han är mentalt efterbliven?

Kl 1807 Spyr upp en hårboll

Troligtvis det roligaste som kommer hända idag...

Kl 2300 Återigen sovdags

Hoppas ni får allergi, motherf***ers...

En dag som icke pappaledig

2010-09-01T12:58:00.018+02:00

Kl 0720 Drar till jobbet
Dags för det dagliga dagsverket. Inga konstigheter. Theo verkar dock skeptisk till varför man inte kan vara hemma och leka hela dagen.

Kl 0723 Promenad till tåget
Plus 4 grader. Vindstilla. Blek soluppgång.

Kl 0726 Väntar på tåget
På sveriges vackraste tågstation.

Kl 0736 Ombordstigning
En minut före tidtabellen.

Kl 0740 Åker tåg
Ståplats

Kl 0757 Anländer till Halmstad Station
Följer bara lämmeltåget

Kl 0759 Cyklar till jobbet
Kors i taket! Min cykel har överlevt helgen.
Beror kanske på mitt sjukt överdimensionerade lås.

Kl 0910 Måndagsmöte
De första minuterna är alltid lite ofokuserade.

Kl 1008 Jobbar
Projektstyr. Producerar. Projekterar.

Inga konstigheter. Som sagt.

Kl 1210 Lunch

Rå fisk. Klibbigt ris. Serveras som färdiga munsbitar.

Kl 1330 Jobbar
Och plottern bara gnäller.

Kl 1357 Fruktstund
Varje måndag kl 14.00. Obligatorisk närvaro. Lite som på dagis nästan.

Kl 1450 Alla pennorna är slut i förrådet
Katastrofen slår mot kontoret med full kraft.

Kl 1515 Jobbar
Sista timmen kräver kaffe.

Kl 1645 Åker tåg
Sittplats.

Kl 1701 Cyklar
Mot dagis.

Kl 1707 Dagishämtning
Brukar ta första bästa unge. Har funkat förvånansvärt bra hittills.

...

Projekt 4 - facit

2010-07-31T16:34:00.002+02:00

Tid: 00:56:40
Maxpuls: 195
Snittpuls: 179
Brända kalorier: 1092
Antal personliga supportrar: 4
Totalt tränade km innan loppet: 102
Förbrukade skoskavsplåster: 2

Projekt 4

2010-07-05T11:10:00.005+02:00

Välkommen tillbaka Maxpuls. Jag har saknat dig.

Nu kör vi.

Utmaning:
Att som en äkta soffpotatis och f.d. tjockis komma iform för att springa milen på måttliga 55 min på mindre än en månad. Är det överhuvudtaget möjligt?

Orosmoment:
Mina benhinnor larmar och gör sig till. Men jag försöker att inte lyssna.

Beach 2010. Eller den oambitiösa vardagens förgänglighet.

2010-06-21T08:59:00.008+02:00

Runt nyår kände jag att jag vägde för mycket. Kläderna passade dåligt, och jag insåg att jag behövde gå ner en hel del i vikt.

Planen var enkel; gå ner 0,5 kg i veckan. Från nyår till midsommar.

Alltså 0,5 kg i veckan, varje vecka, utan undantag. I drygt 5 månader. Klarade jag det skulle jag, efter att ha vägt 92 kg, väga runt 79 kg på midsommaraftonens morgon. Det var målet.

Och det har fungerat. Jag hade sinnesnärvaro nog att ta kort på mig precis innan jag började min viktnedgång och sen tog jag ett likadant kort häromdagen när jag kommit i mål. Det är kul att se skillnaden på ett sådant sätt, då det är svårt att märka den när den sker under lång tid. Fast det märks på kläderna förstås. Jag har varit tvungen att köpa nya kläder.

Imorse vägde jag mig för skoj skull när jag höll Theo i famnen. Jag vägde då - tillsammans med Theo - exakt lika mycket som jag helt själv vägde i januari. Jag har alltså gått ner en hel Theo.

Drömmen

2010-06-19T00:24:00.006+02:00

Det är kallt och klart, och en låg sol lyser med skarpa, blekgula strålar över frostiga åkrar. Det är tyst, inga ljud finns - ingen vind susar, inga fåglar sjunger. Jag är i Munkedal, vid min mammas barndomshem. Jag har gått längst med en grusväg, men stannat där skogen tar vid.

Jag står vid ett stort träd, och någon sitter uppe på en gren och tittar ner på mig. Det är Theo. Han ler vänligt mot mig och säger helt tydligt med klingande klar stämma;

Du måste ge mig lite tid pappa.

Jag försöker svara, men min hals drar ihop sig och jag får inte fram ett ljud.

Jag klättrar upp till honom, och vi sitter tillsammans på grenen och tittar ut över landskapet. Jag ser någon gå längre ner på vägen bort från oss. Trots att det är långt bort och jag bara ser ryggen vet jag direkt vem det är. Det är pappa. Det bubblar av glädje i mitt bröst, och jag ropar till honom och vinkar. Men han hör mig inte.

Framåt

2010-06-15T21:56:00.002+02:00

Nytt utseende. Lite nya blogglänkar till höger. Johan får hänga med ett tag till. Jag har inte gett upp hoppet om dig än.

Endorfiner

2010-06-15T21:25:00.010+02:00

Jag och Theo förra sommaren. Var tid har sin tjusning.

Begravningen

2010-05-13T22:51:00.007+02:00

När vi anländer till kyrkan är det extremt kallt, det blåser och från himlen faller ett regn som under dagen kommer vara "intensivt och långvarigt", för att citera SMHI:s egna ord från deras rapportering tidigare på morgonen. Det är den 12:e maj, vi är i Harplinge, och vi skall begrava min pappa.

På parkeringen träffar jag delar av släkten. Vi hälsar på det speciella sättet man gör på begravningar. Inga hälsningsfraser. Bara långa, tysta kramar. Sammanbitna handslag.

När vi kommer in i kyrkan dukar vi upp ett bord med några av pappas saker; En bild på honom när han ler så spjuveraktigt. En kompass. Hans fiskehatt. En bok om motorvägen genom Halland. En orienteringsskärm. Vi tänder ett ljus på bordet. Det blir mycket fint.

Representanten från begravningsbyrån samlar oss som skall bära kistan och förklarar hur det skall gå till; Stå så. Håll här. Buga där. Han är lågmäld och vänlig. Och van vid situationen.

Efter det sätter vi oss. Folket börjar strömma in. Jag tittar aldrig bakåt, men jag tror att det nästan blir fullt.

När begravningen börjar sjunger först kantorn "Du är min man" som mamma hade valt. Kantorns röst är gudomligt vacker.

Efter det håller prästen sitt anförande. Han är mycket duktig. Han beskriver träffande hur pappa var som person.

Han berättar om hur mamma och pappa träffades, om åren dom fick tillsammans, och om den hemska sista sjukdomstiden. När han berättar om oss barn, och pappas barnbarn, blir han så tagen att han tystnar en stund. Jag gillar honom. Han är en bra präst.

Efter det sätter sig Stefan - en manlig solist - med sin gitarr bredvid pappas vita kista och sjunger "Helgdagskväll i timmerkojan". Jag påminns om alla gånger pappa sjungit och spelat den på gitarr. Och jag gråter lite.
Jag tar fram en bomullsnäsduk jag har med mig i fickan och som en gång var pappas. Jag fann den några dagar tidigare i framfickan på ett par träningsbyxor jag ärvt av honom. Då satt hans lukt fortfarande kvar i den, vilket fick mig att fullständigt bryta ihop. Nu i kyrkan är all lukt borta. Jag använder den till att torka bort tårarna.

Efter solistens sång fortsätter prästen begravningsakten, och sedan följer mer solosång från Stefan. Vi avslutar med psalm 256 - Var inte rädd. Det är en fin begravning.

Efter det bär vi ut pappas kista till tonerna av Taubes "Så skimrande var aldrig havet".

På kyrkbacken lyfter vi in kistan i begravningsbilen för kortegen till Steninge kyrkogård. Det blåser och regnar kraftigt. Jag slår mig illa i huvudet på bagageluckan när jag skall lyfta in kistan, men säger inget.

Efter det skyndar vi till bilen. Jag
försöker använda paraplyet, men det blåser för mycket.

Vi kör kortege till Steninge Kyrka. Längst fram kör begravningsbilen med pappas kista. Efter det kör Magnar med mamma. Bakom dom kommer jag och Linda. Efter oss ett långt pärlband med bilar. Inte ens när vi kommer ut på dom öppna slätterna i dalen mellan Harplinge och Steninge kan jag se slutet på bilkortegen.

Strax innan Steninge kyrka lättar plötsligt regnet. Och när vi kliver ut på parkeringen verkar vinden ha minskat något.

Jag försöker hälsa på dom jag aldrig hann hälsa på i kyrkan. Jane. Marianne. Släktingar. Gamla bekanta.

När alla har samlats på parkeringen börjar vi bära kistan mot graven. Den är förvånandsvärt tung.

Vi sänker ner kistan i den grävda graven och prästen sjunger något kort. Sedan tar vi i familjen farväl. Vi lägger varsin ros på kistan. Mamma håller ett tal. Hennes röst är hög och klar, och håller nästan hela vägen. Jag slås igen av hur stark hon är.

Efter det går alla fram i tur och ordning och tar farväl av pappa. Det är vackert och hjärtskärande.

När alla sagt farväl går det stora sällskapet av Skogskarlar fram. Dom lägger varsin grankvist på kistan. Sedan susar dom. Som skogen.

Efter jordfästningen går vi till sockenstugan för minneshögtid och lunch. När vi kommit innanför dörrarna börjar det återigen regna. Kanske var det lite hjälp från ovan att vi fick säga adjö vid graven i lungn och ro, utan att bli blöta.

Vi äter lunch tillsammans. Det hålls tal. Alla är mycket fina och hedrande. Han är saknad av många.

Efteråt, hemma i Falkenberg igen, är jag helt slut. Vi äter och jag tar ett glas vin. Jag tänker att jag skall tända ett ljus för pappa.

Och lite senare, när allt har landat, känner jag något varmt i bröstet.

Först misstar jag jag känslan för att vara lycka. Det är det naturligtvis inte. Det är något annat.

Kanske tacksamhet.

..

Mustaschkampen

2010-05-05T15:21:00.006+02:00

Skänk en slant till minne av min pappa!

Klicka på länken nedan eller på bannern till höger.

http://www.cancerfonden.se/sv/mustaschkampen/Kampa/Insamlingar/?collection=2975

Du kan också SMS:a BESEGRA 2975 till 72988 för att skänka 50 kr till insamlingen. Om du skriver in ditt namn efter insamlingens idnummer kommer det att synas på gåvan. Annars blir din gåva presenterad som anonym.
Exempel: BESEGRA 2975 Johan Ek

Min mamma

2010-05-02T21:23:00.004+02:00

Om min mamma hade levt på järnåldern är jag säker på att hon hade varit en mäktig vikingahövding.

När min pappa gick igenom sin - på många sätt - förfärliga resa med strålning, cellgiftsbehandlingar, synrubbningar, resor mellan sjukhus, förlamning och dödsångest – fanns hon hela tiden vid hans sida.

Och inte en ända gång hörde jag henne beklaga sig.

Och nu, när pappas resa är över och mamma är ensam, upplever jag henne helt otroligt stark. Hon styr upp begravning och väljer ut präst, sånger, blommor, mat och solister. Hon röjer ut i huset, sköter trädgården, lagar mat åt hela familjen när krisen kräver att alla samlas och hon tar sig tid och träffar och fostrar barnbarnen.

Jag hoppas det finns lite av henne i mig. Jag önskar jag kan möta kommande, ännu okända, svåra stunder med samma otroliga styrka.

Samma orubbliga lugn.

Jag beundrar henne väldigt, väldigt mycket.

Min pappa

2010-04-29T19:52:00.007+02:00

Minne:
Det är nog mitt första minne. Vi är i Skipås och du bär runt mig i huset. Jag skall sova men vill inte. Du sjunger för mig.

Minne:
Jag är 8 år. Jag sitter i min skolbänk i skolan och alla tittar på dig som står längst fram och berättar vad man skall tänka på när man är i skogen, och hur man använder en karta och kompass. Alla är tysta och lyssnar. Och alla vet att det är min pappa som står där framme.
Jag är fruktansvärt stolt.

Minne:
Jag är 9 år. Det är augusti och vi är i fjällen. Vi cyklar på en grusväg genom skogen. Du cyklar och jag sitter där bak på pakethållaren. Jag håller om dig hårt och jag känner din doft genom din tunna skjorta. Jag blundar och är mycket lycklig.

Minne:
Jag är 11 år. Vi är i Lettland på orienteringstävling. Jag misslyckas fatalt i tävlingen. Blir tvungen att bryta. Jag möter dig i målområdet. Det är högsommar och stekhett. Du har bar överkropp. Jag kramar dig och börjar gråta. Jag skäms för att jag misslyckats och är rädd att jag gjort dig besviken. Och jag gråter för att jag skäms för att jag gråter. Du kramar om mig och rufsar mig sen i håret.
”-Du skall inte ta det där med orientering så allvarligt”, säger du.

Minne:
Jag är 13 år. Vi är i Skene. I skogen. Bara du och jag. Jag får använda motorsåget för första gången. Du visar hur man skall hålla den, och vad man skall tänka på när man använder den. Du instruerar på en stock som ligger på marken. Men jag hör dåligt vad du säger genom hörselkåporna och på grund av motorsågets dån. Men jag nickar och låtsas förstå. Vill inte verka dum. Än idag undrar jag vad du sa att man skulle tänka på varje gång jag använder en motorsåg.

Minne:
Det är sensommar. Jag talar med dig på telefon. Vi pratar om cancern för första gången. Du säger att man hittat cancer i prostatan.
”-Men det har väl inte spridit sig till skelettet?” säger jag.
”-Jo” säger du.
Du är inte bitter eller ledsen. Bara kallt konstaterande.

För en vecka sen.
Det är fredag. Du är på sjukhuset. Trött och ledsen. Jag har matat dig med pannkakor. Jag säger att jag kommer på måndag igen. Du tittar förvirrat på mig. Sen skrattar du förläget och frågar vad det är för veckodag. Det är lite svårt att hålla reda på dagarna nu.

Igår.
Du är hemma i Skipås igen. Du är inte kontaktbar längre. Men mycket orolig. Dina händer famlar i luften och du jämrar dig.
Det är en mycket smärtsam syn.

En timme senare är du död.

Sov gott älskade pappa.

En dag som pappaledig

2009-10-21T22:06:00.024+02:00

Kl 0845 Burkinventering.

Burkar is the shit.

Kl 1145 Lunch

Ungsbakad torsk med citronsås. Ätes med god aptit.

Kl 1205 Dessert
Smörgåsrån. Kommer funka så länge ingen berättar för honom att det egentligen är godare med kladdkaka.

Kl 1300 Fortsatt burkinventering
Allting verkar fortfarande stämma.

Kl 1330 Kattjakt
Theo har antagit uppgiften att alltid hålla katternas stressnivå strax under hjärtinfarkt.

Han sköter sin uppgift väldigt bra.

Kl 1345 Genomgång av torråvaror
Theo förbereder sig inför eftermiddagens promenad till Willys.

Kl 1400 Påtagning inför promenad
Förutsättningar: Overall plus bebis
Uppgift: Få in bebisen i overallen

Jag anar att detta kan bli problematiskt.

Kl 1430 Äntligen promenad
+8 grader och svag västlig vind.

Kl 1440 Trainspotting
Lite av ett antiklimax faktiskt.

Kl 1450 Livet och döden
Vi finner en död fågel. Jag förklarar hur allting funkar. Theo lyssnar inte.

Kl 1515 Willys
Shit vad mycket mat.

Kl 1600 Mellis
Banan med Turkisk Yougurt. Säg inget om kladdkakan.

Kl 1630 Ytterligare burkinventering
Lika många som i förmiddags.

Kl 1730 Dags att hämta morsan
Skiftbyte.

GRATTIS

2009-08-21T09:38:00.001+02:00

Grattis på 1-årsdagen, lillgrabben!

En tjuv i huset

2009-08-01T09:55:00.003+02:00

Det har börjat försvinna saker i vårt hus. Vissa prylar är inte längre där man lade dom; fjärrkontrollen till utebelysningen är borta, locket till pipmuggen går inte att hitta. Även vår kompaktkamera var borta under ett tag.

Tillslut hittade jag den under soffan i vardagsrummet. Dom sista tagna bilderna gav en liten ledtråd om vem som låg bakom brottet.

Jag tror mig vara tjuven på spåren.

Låt oss invadera Australien

2009-05-31T23:16:00.004+02:00

Att ha fördomar är naturligtvis väldigt lågt.

Men ibland är det väldigt roligt.

Som att vissa nationaliteter skulle vara mer korkade än andra.

Denna australienska tv-show eldar på en av våra fördomar. Och det blir faktiskt ganska roligt. Speciellt när dom har en uppsättning med världskartor, där dom kastat om namnen på länderna. Och australien har dom bytat namn på till diverse länder från mellanöstern.

Lågt var ordet. Men roligt.

Nästa gång: Jag viker ut mig.

Es tut mir leid

2009-05-06T20:10:00.006+02:00

Jag finner en liten, död fågelunge på asfalten utanför mitt jobb. Den är naken, helt utan fjädrar och stor som ett halvt lillfinger. Det gör mig märkligt sorgsen.

Senare inser jag att grunden till den sorgsna känslan beror på gamla jobbiga minnen som väckts till liv. Och minnet om hur otroligt skört livet är.

En liten fågelunge har inte en chans utanför boet. Och ibland inte människan heller.

Någonstans gråter en fågelmamma.

Lycka är...

2009-05-06T20:04:00.003+02:00

...att få gunga.

Och sen lägga sig i soffan och klia sig på magen.

En sån förpillat, förtjusande härlig dag,

2009-04-22T20:19:00.003+02:00

det är idag, idag, idag.

Mest för att vi i rena förskräckelsen lyckades sälja vår bil idag. Ett besök, lite prutande och ett handslag senare är det gapande tomt i vår carport.

Jag har inte varit ickebilägare på många herrans år. Och vi som inte får våran nya bil förrens om några veckor. Hur skall detta gå?

Kan man dra med sig Willys kundvagn ända fram till dörren? Eller skall man kanske ta med skottkärran till affären istället?

Det känns nästan lite spännande.

Sportbil no more

2009-04-07T07:56:00.003+02:00

Vi har vuxit ur vår sedanbil av Sport Edition typ, och behöver nu en rymlig familjebil med plats för barnvagn och barnstol, och som är lätt att spola av invändigt efter glassätning eller åksjuksolyckor.

Vår svarta sportbil måste således tyvärr säljas.

Trogna läsare kan uppge rabattkoden "Terje von Sverige" vid eventuell affär, så drar jag av 5000 kr.

Faktiskt.

Blocket

Måzzte...

2009-03-31T20:24:00.003+02:00

Måzzte....hålla mig vaken...zzzzz....så jag kan........kasta ner mer leksaker......zzzzz....på golvet....zzzzzz

D.I.Y.

2009-03-16T20:04:00.002+01:00

Som nybliven förälder så har man ett brinnande - ibland på gränsen till absurt - intresse för att ta kort på sitt lilla underverk så ofta som möjligt för att föreviga alla stadier i utvecklingen.

Detta kan man antingen göra hos fotografen, och betala dyra pengar.

Eller så kan man flytta bort sitt köksbord, montera upp en rulle med golvpapp som bakgrund, slänga fram nån idyllisk fårpläd, dränka det hela med belysning med en bygglampa från Clas Ohlson och slutligen placera själva fotomodellen i en skön pose i mitten av alltihop.

Sen väntar man tålmodigt på ett leende.

Och vips så har man sparat in 500 kr.

Näradödenupplevelse

2009-03-05T20:36:00.011+01:00

Efter en blöt kväll på någon av Wolverhamptons uteställen stannar jag och några kompisar utanför ett fönster, där det försegår någon slags efterfest. Vi börjar pratar med dom innanför, och nån av oss hoppar in. Jag skall också hoppa in, men halkar och blir hängande med halva kroppen innanför och benen sparkandes utanför. En kompis ute på gatan försöker dra ut mig igen, men jag hänger ganska bra, och innanför har någon börjat bjuda mig på öl. Men dom där ute vill också komma in, och jag hänger ivägen. Så dom börjar högljutt protestera och försöker nu istället knuffa in mig. Så håller vi på, skrikande, stimmande. Klockan är runt 3 på natten.

Plötsligt skriker någon till oss från ett fönster från ett höghus på andra sidan gatan. Någon anser att vi väsnas för mycket, och denna person verkar fullkomligt vansinnig. Jag klättrar ut igen, och vi riktar nu vår stimmiga energi mot höghuset istället. Vi skriker tillbaka, vilket gör personen där uppe ännu mer vansinnig. Men vi fortsätter att skrika, och oj vad vi skriker. Alla nya fula ord vi lärt oss får vi användning för. Jag skriker att vi väsnas hur mycket vi vill. Naturligtvis. Jag är 21 och odödlig. Kom igen då. Jag bangar inte.

Plötsligt blir det tyst uppifrån höghuset. Festen intresserar oss inte längre så vi börjar gå hemåt.

Efter att vi promenerat en bit börjar alla plötsligt springa. Jag förstår inte vad som händer. Så jag vänder mig om för att se om något skrämt dom.

Mot mig kommer en runt 45-årig övervintrad skinhead, ungefär dubbelt så bred som mig, med en nacke tjock som en större ek-stam, med armarna, halsen och delar av det rakade huvudet fulla med gröna tatueringar. I hans högra hand håller han den största jävla kniv jag någonsin sett. Han kokar av fullkomligt vansinnig ilska och aggressivitet, hans ansikte är vanställt i en ursinnig grimas och han styr dom snabba stegen rakt mot mig.

Jag vet att om jag börjar springa nu kommer jag trigga honom ännu mer, och få honom att tända på alla cylindrar, vilket tveklöst skulle innebära döden.
Så jag har inget val. Jag måste löpa linan ut.

Jag börjar gå mot honom.

Plötsligt inser jag hur ensam jag är. En klen svensk student på en gata i hopplöst fattigt och segregerat område i en av Englands fattigaste städer, med en psykotisk, 130 kg vägg av muskler som kommer halvspringande mot mig. Med världens största kniv. Mitt i natten. Jag kan erkänna att jag inte var direkt flabbig.

Så jag sänker min gard. Fullkomligt. Finns inte direkt något annat att göra.

Och jag börjar tala till honom.

Förlåt oss snälla Herr Huligan för att vi väckte dig. Och förlåt för det där vi skrek. Och det där vi sa om din mamma. Vi menade det inte. Snälla Herr Huligan, döda mig inte.

Och jag pratade och pratade. Det var som om jag inte kunde sluta. Jag bad om ursäkt för nästan allt som fanns att be om ursäkt för.

Och mannen bara tittade på mig. I förundran. Och osäker fascination. Jag måste vara något som han aldrig sett innan. Han var helt klart inställd på fight. Och möter en klen, svensk liten student i glansig partyskjorta som ber om ursäkt. På engelska med svensk brytning helt utan den hårda arbetarklassdialekt som han troligen är van vid i området, och helt utan de obligatoriska och råa slanguttryck som han troligen använder dagligen. Han är säkert kung i sitt betongkvarter där en äta-eller-ätas mentalitet råder, och där spelreglerna på förhand är bestämda. Och jag bryter mot dom; jag ber om ursäkt.

Och det gör honom osäker.

Så när jag - efter vad som kändes som en evighet - äntligen slutar prata står vi båda tysta. Och jag tänker att nu hugger han mig. Nu är det slut.

Men han är tyst. Han tittar bara på mig. Sen säger han;
"I understand."

Sen vändar han sig om och börjar gå. Men efter några steg vänder han sig om och säger:
"Listen... I´m sorry."

Sen försvinner han.

Minuten senare är jag omgiven av ett hav av blåljus. Runt omkring mig anländer polisbilar från alla håll. Säkert 10-15 stycken, och troligen fler än vad hela Hallands Läns Poliskår skulle kunna skrapa ihop. Säga vad man vill om England, men poliser har dom. Och dom anländer tydligen blixtsnabbt.

Någon har troligen sett honom gå mot mig med höjd kniv och ringt polisen.

Polisen frågar vad som hänt. Men inget har ju egentligen hänt. Inget brottsligt i alla fall. Utom möjligen brott mot knivlagen. Om det nu finns någon sådan lag i England. Så jag säger att det är lugnt. Att dom kan åka igen. Jag är mest förvånad att jag lever. Och aningen frånvarande.

Så polisen försvinner lika snabbt som dom kom. Situationen intresserade dom inte. Dom vill ha action. Och skurkar att fånga.

Jag går hem till min sunkiga studentkorridor, lägger mig på sängen och inväntar hjärtattacken.

...

Några dagar senare ser jag honom igen i mataffären. Det tar ett tag innan jag förstår att det är han. Han ser ut som en helt annan människa. Nedtryckt. Kuvad. Han går tyst och försiktigt bakom en äldre kvinna, som med snabba steg styr sin kundvagn mellan hyllorna. Hon ser sträng ut, och är säkert över 80 år.

Det är hans mamma.

Det är en mycket märklig syn.

Människans längtan efter Coco Pops

2009-03-05T19:53:00.006+01:00

Under en period av min studietid bodde jag i Enlgand och pluggade på University of Wolverhampton. Denna stad får anses som en ganska fattig industristad, och där man troligen beslutat att anlägga ett universitet för att rycka upp staden från dess kultur- och kunskapsskyming. Och det hade säkert haft viss effekt, när studenterna nu var en stor del av invånarna och staden lockade kunskapstörstande människor till de olika skolorna som Engineering and Building Environment och School of Art and Design.

Men vissa delar av det fattiga arvet syntes fortfarande.

Uteliggarna - de hemlösa, smutsiga tiggarna - fanns överallt. Och dom gav mig alltid dåligt samvete när dom stack fram sina händer och bad om att jag skulle dela med mig av mina växelpengar; som ung svensk utbytesstudent betalade den svenska staten den snordyra terminsavgiften åt mig, och CSN gav mig pengar till hyra och mat samt 2 fria flygresor hem per termin med uppvaktande flygvärdinnor och gratis sprit.

Så jag försökte alltid ge dom lite mynt.

Troligtvis var det en av dessa som en förmiddag bröt sig in i vår studentkorridor och huserade fritt under en ganska lång stund.

Korridoren var tom då alla var i skolan förutom jag som hade insjuknat i nån mystisk febersjukdom och låg utslagen på mitt rum och varvade djup drömlös sömn med att titta på Englands motsvarighet till Utbildningsradion på BBC. Och jag hörde aldrig genom feberdimmorna att någon var på besök ute i korridoren.

En av dom som bodde i korridoren, rågblondsvenska Mathias från stillsamma Mora, hade i sitt norrlänska lugn och goda tro, placerat sin stereo och hela CD-samling i vårt gemensamma kök. Allt detta försvann naturligtvis direkt.

Och när jag senare var uppe och stapplade ut i köket för att få något att äta märkte jag direkt att något inte var som det skulle. Stereon var borta men våra skafferier var också öppnande. Och på köksbordet låg mängder med chokladfrukostflingor utspridda och i ett hörn låg det tomma flingpaketet.

På toaletten hittade jag en del av svaret; en halvt uppäten tallrik med flingor och mjölk stående på golvet bredvid toalettstolen.

Och det visade på ett ganska fundamentalt, grundläggande behov som också behövde fyllas. För när tjuven i sin troliga abstinens efter droger försökte hitta lätta saker att sälja, behövde han också något mer; att få slippa alla smutsiga offentliga toaletter och istället få sitta på en riktig porslinstoalett i lugn och ro och äta sig mätt på Kellogs Rice Krispies Coco Pops med kall mjölk.

Och på något sätt unnande jag honom det. Den stulna CD-samlingen till trots.

Nu när jag ändå är inne på brottsoffertemat kan jag lika gärna dela med mig av en annan händelse som inträffade i England. Den gången var det dock allvar på riktigt. Och jag var där och då tämligen säker på att jag skulle dö.

Men mer om det nästa gång.

Hemsökt

2009-03-04T21:01:00.007+01:00

Vi har haft besök. Av det slaget som man gärna slipper.

Jag var ensam hemma med Theo en söndagskväll för ett tag sen. Linda var en sväng på Willys och handlade. Hon hade inte låst dörren. Hon skulle bara iväg en stund, och jag var ju hemma.

Efter en stund - en förvånansvärt kort stund - hörde jag hur det gick någon i ytterdörren. Min hjärna sorterade genast bort det som det vanliga ljudet när Linda kommer hem. Så jag satt lungt kvar i TV-soffan och väntade på att hon skulle komma fram och säga hej.

Men ingen kom.

Och det var tyst igen. Och jag tyckte det dröjde lite väl länge innan hon ropade hej, men antog att hon var ute och packade ur bilen, eller hade träffat någon granne utanför som hon pratade med.

5 minuter (eller 10 minuter?) senare hör jag hur någon går i dörren igen. Återigen utgår jag naturligtvis från att det är Linda som kommer. Men återigen följs det av tystnad.

Nu tycker jag det börjar bli konstigt så jag går upp för att kolla vad hon håller på med, och varför hon dröjer så.

Men i carporten är det tomt, och ingen Linda har kommit hem. Och när jag står där och kikar ut i mörkret ser jag hur någon springer över grannens gräsmatta. Eller? Det är svårt att se i mörkret.

Kanske inbillade jag mig allting. Det kanske inte var dörren som jag hörde.

Men på väg tillbaka till TV:n möter jag katten, som jag är ganska säker på att jag släppt ut tidigare. Och hans päls är genomblöt av regn. Och om inte jag släppt in honom, hur har han då kommit in?

Minuten senare kommer Linda verkligen hem. Och jag berättar att jag hört någon komma.

Hon tror mig inte. Och jag förstår henne. Jag har ju inga direkta bevis. Det hela är ju ganska diffust; jag tror mig hört att någon som kommit och gått, jag är ganska säker på att jag inte släppt in katten själv, och eventuellt så såg jag någon springa över grannens tomt.

Vi ringer grannen för att kolla om dom sett något. Men icke. Jag och grannen J träffas ändå utanför. Vi analyserar fotavtryck i gräsmattan, lyser manligt med våra ficklampor mellan husen, utvärderar situationen, förfasas över tiderna.

Vi går ett varv runt området. Men allt är lungt. Inget verkar avvikande.

Men någon eller några var ändå kvar i området. För en kvart senare försöker någon gå in hos en annan granne. Men dom har låst för natten. Men dom hör ändå tydligt hur någon drar i deras handtag. (Detta får vi dock inte reda på förren dagen efter).

Hemma igen funderar vi på vad vi skall göra. Jag funderar på att skita i allting. Inget hände ju. Och inget verkar fattas, varken i tvättstugan eller någonannastans i huset.

Men jag ringer ändå Securitas. Och frågar om dom har lust att köra förbi i området och bara visa upp sig. Vi pumpar in sjukt mycket pengar i det företaget varje månad för att dom skall skydda oss mot ovälkomna gäster (men hur skyddar man sig mot någon som inte bryr sig om att man är hemma eller ej, utan ändå går rakt in?).

Tjejen på Securitas larmcentral är lite osäker. Är läget akut? Nej. Gäller det ett pågående inbrott? Nej. Har ni haft inbrott? Ehh, nja inte direkt.

Jag vill bara att en väktarbil kör förbi. I preventivt syfte. Securitas-tjejen är fortfarande osäker. Det kanske går att ordna, men det kostar 400 kr. Åh-nej, någon måtta får det vara.

Kanske överreagerade jag. Men vad hade jag gjort om jag träffat någon vilt främmande i mitt hus? Med Theo på armen?

Dagen efter beställer 3 av grannarna villalarm.

Det hela påminner mycket om en händelse som jag var med om när jag bodde i England för ett antal år sen. Men mer om det nästa gång.

Oklart del 2 - upplösningen

2009-02-19T17:40:00.003+01:00

Sådärja. Nu ser det bättre ut.

Case closed.

Imorgon: Helkroppsmassage. På kontorstid. I ett förråd.

Oklart

2009-02-15T18:14:00.006+01:00

Vår nya tjusiga tågstation har begåvats med en lite annorlunda skyltkombination. Jag har fått frågan vad den egentligen betyder, men trots att jag jobbar med sånt här har jag faktiskt inte kunnat ge något tillfredsställande svar.

Men jag har lite olika hypoteser:

Du får inte parkera inom området. Du får dock stanna för att släppa av och hämta upp folk, dock som längst i 7 dygn.

Så här anser jag att man skall läsa skyltarna. Men det känns ju knappast rimligt. Okej att tåget kan vara försenat ibland när man skall hämta någon, men till och med SJ:s tåg brukar dyka upp inom sju dygn. Dessutom skulle väl det troligen bryta mot någon kommunal regel eftersom man bara får stå med tomgångskörning i en minut.

Den övre skylten gäller 7 dagar i veckan - dvs - den övre skylten gäller alltid.

Är det så här det är tänkt så kan det skapa en allvarlig förtroendekris får våra svenska skyltar. Man skall väl knappast behöva ange med en tilläggstavla att en skylt alltid gäller. I så fall behöver vi ju tilläggstavlor på alla tavlor. Och skulle så vara fallet kan man ju hävda att 50-skylten som står strax framför bara gäller när man själv känner för det, för där finns minsann ingen tilläggstavla som talar om att det faktiskt gäller alltid.

Nä, jag tycker det är oklart.

Men ni kan vara lugna kära medborgare. Jag kommer gå till botten med det här...

Karaktärsdanande

2009-02-03T20:48:00.000+01:00

När jag var liten, riktigt liten, hade jag ett par manchesterbyxor som var fodrade med ull på insidan. Dom var mörkblåa och allt annat än snygga. Dessutom kliade dom fruktansvärt när man var inomhus.

Men med en mors outtröttliga omsorg tvingades jag ha dom varje dag då temperaturen letade sig ner under +5 sträcket.

Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men imorse saknade jag faktiskt dom. Eller åtminstone ett par långkalsonger.

Jag hade dessutom precis rakat mig med en hyvel som var lite för slö, och avslutat med en aftershavebalsam med extra mentol "för den där friska känslan".

Jotack, hur frisk känsla är det att få ansiktsförlamning? Eller få svåra förfrysningsskador?

Ikväll hade vi dessutom en närkontakt av tredje graden med en Vulpes Vulpes. Han dök plötsligt upp utanför fönstret och tittade helt oblygt in. Han satt så några sekunder och tittade intresserat och under en kort sekund tittade han mig rakt i ögonen.

Det hela gick mycket snabbt, och plötsligt försvann han lika plötsligt som han dök upp.

Efteråt var jag osäker på om det verkligen hade hänt.

Masspsykos

2009-01-27T21:41:00.000+01:00

Jag hakar på Johan och serverar en reklamfilm ikväll.

Vi har sett det förr; masspsykotiskt practical joke i offentliga miljöer.

Men på något sett är det ganska häftigt.

Denna gången är det Liverpool Street Station som är målet för attacken.

Och för er som går igång på bakom-kameran-dokumentärer kommer här en liten surprajs.

Grovmotorik

2009-01-23T16:44:00.000+01:00

Vår son, Theo, har precis börjat upptäcka sina händer. Detta visar han genom att studera dom under långa perioder, vifta på dom och han försöker ibland använda dom för att greppa saker.

Och när han nu har börjat visa sig medveten om sina händers existens tycker jag det kan vara lagom att köpa honom hans första dator.

Asus Eee Top är en skön ny dator där du inte ens behöver tangentbord och mus; man använder helt enkelt den tryckkänsliga skärmen. Den blir perfekt att skruva upp på barnrumsväggen, i lagom höjd för Theo.

Vi har ju ändå all barnmusik och barnsagor som MP3, och alla barnfilmer som AVI. Och dom inbyggda högtalarna skall tydligen vara riktigt bra.

Linda tycker jag är helt sanslöst knäpp. Hon anser att det han behöver nu är en färggrann skallra på sin höjd. Inte en dator för flera tusen.

Hon fattar ju ingenting. Det är viktigt att skaffa sig datavana tidigt.

Klart som tusan grabben skall ha en dator.

14.59 min

2009-01-20T21:37:00.000+01:00

Justja, adressen till min blogg var visst med i den lokala tidningen idag.

Vaknade av att telefonen pep till, och i ett anonymt mess från okänt nummer stod det;

"En länk till din blogg finns i dagens HN. Bara så du vet."

Morgontrött och i pyjamas stapplade jag ut till brevlådan, och satte mig sedan och läste vid frukostbordet.

Och mjorå, längst ner i en liten fotnot hittade jag tillslut min blogg omnämnd.

Mitt liv känns nu komplett på något vis.

Digital media

2009-01-20T18:02:00.000+01:00

Kjell och company har marknadsfört en av sina produkter riktigt hårt den senaste tiden. Dom vill att man skall scanna in sina gamla fotonegativ och förvara dom i datorn istället.

Jag är inte så säker på att det är en så bra idé.

Håkan Lindgren skrev en väldigt intressant artikel i DN för ett tag sen. Där förklarade han bl a att hårddiskar bör bytas vart tredje år för att man ska vara säker på att materialet förblir åtkomligt.

DVD-R-skivor har testats av amerikanska National Institute of Science and Technology, som uppskattar att 40 procent av skivorna kommer att vara oläsliga efter 15 år.

Läs artikeln. Den får en verkligen att tänka till. Kanske blir vår tid ett svart hål i historien. Ingenting kommer att finnas kvar. Speciellt inte om folk börja föra över sina fotonegativ till sina datorer.

Du finner den här:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=816857

Vår egen externa nätverksdisk började hosta oroväckande för en tid sedan. På den fanns alla våra foton, hela vårt musikbibliotek och en mängd ovärdeliga dokument. Bl a fanns alla bilder från Theos förlossning och första månader.

Jag hann precis göra en extra säkerhetskopia av allt innan hårddisken hostade till, gav ifrån sig en djup suck, för att sedan tystna för alltid.

När jag letade upp diskens kvitto visade det sig att ettårsgarantin hade gått ut dagen innan.

Naturligtvis.

Ödets lilla värld

2008-12-10T11:18:00.001+01:00

Via författaren och historiken Peter Englunds förträffliga blogg, kom jag för längesen in på en annan blogg skriven av en tjej som lämnat sverige för att jobba i USA.

Hon kallar sin blogg Stina i Cleveland.

Jag har sedan dess med stort intresse följt hennes blogg. Hon begärde för ett antal år sen tjänstledigt från sitt skrivbordsjobb här i sverige för att prova något annat ett tag. Detta var dock något som hennes arbetsgivare inte ville bevilja henne. Hon sade således helt enkelt upp sig, tog sitt bohag och flyttade till USA, utbildade sig till fotograf och hamnade slutligen i Cleveland. Där började hon arbeta som rättsfotograf och arbetade bland annat med att fotografera döda människor på bårhuset - dokumentation av sår och skador efter tragiska händelser, fruktansvärda brott och genomförda självmord.

Nu har hon nyligen, främst på grund av visumproblem, flyttat ifrån USA och tillbaka till sverige igen. Och här har hon – trots att hon aldrig bott där innan -bosatt sig i Kalmar. Jobbet är dock ungefär det samma som innan hon for.

Och jag tänker att om man gjort en sådan resa måste man onekligen få perspektiv på tillvaron. Och det är nog något man behöver ibland på sitt trygga kontor, där man tillbringar dagarna framför skärmen med en kopp kaffe, och där man blir hopplöst grinig när stiftpennorna är slut i förrådet.

Kanske behöver man komma bort lite ibland. Kanske behöver man få lite perspektiv på tillvaron. Innan man blir för hemmablind. Innan man tappar all glöd.

Och för ett tag sen började jag tänka på en kollega som för sju år sen sade upp sig för att just göra något annat (så här i efterhand inser jag att det var mitt undermedvetna som hade tänkt en hel del, eftersom det fanns en känsla av att jag missar något avgörande med hela historien).

Min kollega lämnade sitt jobb för att flytta någon annanstans - oklart vart, för att syssla med något annat - oklart vad. Precis som jag tror att man behöver göra ibland. Och nu har hon nyligen flyttat hem till sverige igen och börjat jobba på ett av våra kontor i Kalmar.

Kalmar?

För några dagar sedan hann mitt undermedvetna äntligen ikapp mig och jag började lusläsa hela Stina i Clevelands blogg från början efter bekräftande ledtrådar.

Tillslut hittar jag via en annan sida hennes fullständiga namn. Och på skärmen läser jag så hennes för- och efternamn.

Och jag tror inte mina ögon.

Spjälsängsopera

2008-12-04T21:19:00.000+01:00

Min son vaknar upp i sin spjälsäng och börjar skrika hysteriskt. Som nybliven pappa känner man sig lite osäker på vad man skall göra, så jag söker hjälp i litteraturen och i den moderna forskningen. Men resultatet minst sagt förvirrar;

Forskningsresultat 1

Lyft absolut inte upp och trösta barnet! Gör du det bekräftar du bara för barnet att det är farligt att ligga ensam vilket bara gör det ännu svårare att på längre sikt få det att sova i egen säng. Detta leder ofrånkomligen till osäkra, mörkrädda barn som inte kommer vilja ligga i egen säng förrens någon gång i övre tonåren.

Forskningsresultat 2

Lyft genast upp och trösta barnet! För det lilla barnets stenåldershjärna är det lika med akut livsfara att vara ensam. Om man då låter det ligga kvar kommer barnet bli ännu mer oroligt vilket leder till stressymptom som matsmältningsproblem och kolik. Att vi numera har både treglasfönster och snordyra Assa-lås för att hålla ute alla sabeltandade tigrar kan ju inte bebisen veta. Och detta är inget som går att lära dom heller. Forskningen visar att bebisar har samma nivå av stresshormon i kroppen första gången dom vaknar upp ensamma i sin säng som 123:e gången.

Råd från godtyckligt vald kvinna från den äldre generationen

Låt ungen skrika. Det är bra för lungorna.

Så vad gör man? Vad är rätt?

Det vet nog bara vår Gud Herre himself.

Och kanske inte ens Han.

En trogen följeslagare

2008-11-19T22:59:00.000+01:00

Jag har blivit varnad för den många gånger. Kompisar med barn har förklarat att den kommer vara en bundsförvant under de närmaste 25 åren.

Och vi har redan spenderat en hel del tid tillsammans. Under den månad som vi tillbringade på sjukhuset följde den mig, som en skugga, så gott som varje dag.

Jag talar naturligtvis om oron.

Och trots att sjukhuset försökte minimera dess närvaro genom att skicka både psykologer och kuratorer på oss föräldrar som låg på neonatal, var den ändå ständigt närvarande.

Men med tiden har vi lärt oss att leva ganska bra tillsammans. Men häromdagen kom den åter in i vårt hus. Den lade sig som ett blött, tungt täcke över sinnet och liksom kvävde både förnuft och logik.

Theo hade efter sitt morgonbad somnat som en sten, och han sov sött i sin babysitter.

Och han sov. Och sov.

Inga jag-vill-ha-mat-skrik. Inget joller och knorrande. Bara en djupt sovande bebis.

Först när eftermiddagen hade börjat övergå till kväll vaknade han. Han gäspade djupt, blinkade två gånger, och förkunnade sen sitt uppvaknande genom att ge ifrån sig sitt välbekanta matskrik.

Sedan åt han i 1,5 timme.

Små barn kan tydligen bli väldigt trötta efter bad. Det märktes dock inte på den kommande natten. Då ville han inte sova en blund.

Men det var ok. Han var ju iallafall sig själv igen.

Ett levande gossebarn som gråter tyst...

2008-11-13T22:36:00.000+01:00

Min ömma älskling tipsade mig om en blogg som skrivs av en kille som - precis som vi - fick en son som föddes förtidigt.

Från att den ena dagen gått på stan med sin fru och tittat i affärer, får dom på ett rutinbesök på MVC reda på att mamman är akut sjuk i havandeskapsförgiftning och om barnet skall överleva måste dom troligen plocka ut det direkt.

Så, några timmar senare, snittar dom frun i ett akut kejsarsnitt för att se om dom kan rädda barnet. Detta sker i vecka 28, tre månader innan beräknad förlossning.

Efter operationen gör den ansvariga doktorn en notering i den nyblivna mammans journal; i livmodern finner dom ett litet levande gossebarn som gråter tyst.

Ett levande gossebarn som gråter tyst.

Fantastiskt vackra ord, inte sant?

Du finner hans berättelse här.

Invalido

2008-11-12T13:28:00.001+01:00

Häromdagen hittade vi vår katt i vår carport, med väldiga problem att röra sig. Bakbenen lydde inte, och hela bakkroppen kollapsade för varje steg han försökte ta.

På djursjukhuset konstaterades brutet bäcken, och det fanns inte mycket man kunde göra. Vi blev hemskickade igen med smärtstillande medicin.

De följande dagarna bosatte han sig på vår lilla toalett, bakom själva toalettstolen. Dovt jämrande låg han där, vägrade komma fram, och slickade bara högst motvilligt i sig lite vatten då och då.

Men den som myntade uttrycket att en katt har nio liv måste verkligen vetat vad han pratade om; för nu springar han runt i huset igen. Inte ens ett krossat bäcken kan tydligen stoppa en katt. Frakturen har mirakulöst nog läkt ihop.

Det enda kruxet nu verkar vara att hans svans har slutat fungera. Den hänger bara som ett dött bihang efter kroppen när han går. Veterinärexpertisen som har kontaktats gällande svansens dysfunktion förklarade att om den inte börjar leva igen inom två veckor måste den tas bort.

Det märkliga med det här är att vi redan har en katt sen tidigare som även han har mist sin svans. Detta efter en attack av en hund (eller räv, mård, örn, lo eller nåt annat okänt rovdjur). Det kommer alltså för andra gången bli svansbegravning i vårt hushåll. Efter det kommer 100 % av våra två katter att vara svanslösa.

Vår son kommer få en helt skev bild av hur en katt ser ut.

Fars dag

2008-11-09T16:27:00.000+01:00

Imorse fick jag två paket av min ömma älskling på sängen.

Jag måste ha sett ut som ett frågetecken, för jag fattade ingenting. Hon förklarade att det var farsdag. Jag fattade fortfarande inte.

Hon förklarade tålmodigt att jag hade en son, och således är en far. Det vet jag naturligtvis, men jag fattade fortfarande inte kopplingen till att jag skall firas på farsdag. Då skall äldre herrar firas och få onödiga slipsar och rutiga innetofflor.

Det hela var mycket surrealistiskt.

Sjukt mycket på jobbet nu...

2008-11-04T17:11:00.001+01:00

Intensiva dagar. Deadline på fredag.

Och som alltid är det som mest att göra den sista veckan. Är det för att man skjutit på alla svåra beslut tills man verkligen är tvungen att ta dem, eller är det helt enkelt för att jag inte har all information och alla underlag förrän i slutet av ett projekt?

Men som sagt, på fredag är det deadline. Då kommer jag lämna över det färdiga projektet - 3 års arbete - till kunden.

Sedan kommer jag - som alltid - att högtidligt och noggrannt städa mitt skrivbord.

Det städas i tre plan;

- dels det fysiska, på mitt kontor

- dels det virtuella, i min dator

- och dels det mentala, i min hjärna.

Sen är mitt skrivbord, likt ett omålat canvas, rent, vitt och redo för nästa projekt.

Trolla med knäna

2008-10-24T00:40:00.001+02:00

Idag kom min lönespecifikation.

Den var på 0 kr. Eller nej, vänta, den var faktiskt på -1870 kr om man läste igenom den noga. Jag är alltså skyldig min arbetsgivare 1870 kr. Är det överhuvud taget möjligt?

Det måste, helt ärlig, blivit något fel.

Samtidigt hade vi denna månaden räkningar, som om man räknar ihop dom, överstiger ett svenskt basbelopp. Vi snackar inga Thailandsresor här, utan vanliga, ordinära vardagsräkningar.

Det måste, helt ärligt, blivit något fel.

Och i bakgrunden står försäkringskassan, som någonstans långt inne i sin väldiga mage, maler min pappaledighetsansökan genom sitt smärtsamt långsamma, byråkratiska maskineri.

Jag hade första kontakten med Försäkringskassan när Theo var ett par timmar gammal. Det var den 21 augusti.

Det har fortfarande inte kommit några pengar.

Det måste, helt ärligt, blivit något fel.

Svensk ingenjörskonst

2008-10-21T08:51:00.001+02:00

Igår började jag jobba igen efter två månaders vård av sjukt barn. Visserligen bara till 80%, men ändå.

Ett av de största hindren visade sig vara att hitta min gamla Monark som tjänar som pendlarcykel på Halmstad Station. Bland ett enormt hav av cyklar stod min gamla rostiga cykel någonstans - av mig hastigt parkerad efter en vanlig arbetsdag i mitten av augusti.

Naturligtvis var det helt omöjligt att försöka minnas var.

Om jag den sommarvarma dagen hade vetat att jag inte skulle dyka upp nästkommande dag för att återigen cykla till jobbet, utan att det skulle dröja till slutet av oktober innan jag återigen anlände till Halmstad Station - skulle jag då ha parkerat den på ett annorlunda sätt?

När jag tillslut hittar den, fastkedjad vid en papperskorg, är det lite som att finna ett arkeologiskt fynd; den är nästan helt täckt med höstlöv och bara den övre halvan av cykeln syns. Det tar mig tio minuter att rensa ur ekrar och kedja.

När jag äntligen är klar och börjar cykla mot jobbet blir jag förvånad.

Den fungerar fortfarande som en välsmord klocka.

<<gammal.jpg>>

Sonden är död - länge leve sonden!

2008-10-15T23:20:00.001+02:00

Vår son är numera sondfri.

Vi slutade använda den i torsdags, och tog bort den helt i söndags. Det är skönt och befriande att inte ha den hängandes från kinden längre. Och det är skönt att slippa vara rädd för att den skall fastna någonstans och dras ut.

Jag har haft en slags hatkärlek till sonden. Den har varit besvärande, ivägen, en källa till oro. Samtidigt hade han inte kunnat överleva utan den.

Och nu är den i alla fall borta.

Imorgon skall vi till sjukhuset och neonentalavdelningen för en sista kontroll. Vägning, mätning, blodprovstagning och hörseltest.

Slutbesiktning.

Kanske, kanske blir vi utskrivna. Kanske kommer han inte längre vara Theo på Neo.
Bara Theo. På Vingrens väg.

Önska oss lycka till.

Fysisk fostran

2008-10-11T20:22:00.000+02:00

Affärsområdesträffen lyftes rejält under fredagen då det helt utan förvarning plötsligt rusade in massa kamoflageklädda män mitt under ett föredrag. Med barska ordalag blev vi sedan utkörda i duggregnet.

Det var upplagt för teambildande utomhusaktiviteter.

Så istället för vanliga möten tillbringades dagen med problemlösning, intelligenstest och diverse äventyrliga uppgifter.

Bland annat ingick en enklare navigationsövning utanför Tylön medels kompass, klocka och RIB båt.

Den grova sjön drog ut luftfärderna ner från vågtopparna till något som ibland kändes som evigheter. Värken i knäna efter de många hårda nedslagen höll i sig länge.

Mitt leende och den varma känslan i magen försvann långt senare.

Spjutspetskompetens

2008-10-09T23:02:00.000+02:00

Är på affärsområdesträff i Tylösand i tre dagar. Föreläsningar, för mycket äckligt kursgodis, långsamma trerättersmiddagar och massa nätverkande.

Saknar min familj.

100% förstfödd

2008-10-08T20:14:00.000+02:00

Ny tröja till Theo idag.

Med alla nya och ärvda kläder man fått dom senaste veckorna från alla nära och kära behöver vi nog inte köpa något dom närmaste 3 månaderna.

Man kan inte vara annat än djupt tacksam.

...you´ll be the death of me.

2008-10-07T10:49:00.000+02:00

All heder åt iPhone, men när jag använder den under samtal så har jag en förmåga att komma åt allsköns knappar med kinden, som t.ex. parkera samtal, sekretessknapp osv. Detta leder nästan ofrånkomligen till att samtalet bryts, eftersom den i andra änden undrar vart jag tagit vägen, ger upp, och sedan lägger på.

För att råda bot på detta har jag således köpt mig ett bluetooth headset.

Jag skall vara ärligt nu; det är inte speciellt snyggt att gå runt med trådlösa headsets. Speciellt inte när dom inte aktivt används. Men ibland måste funktionen gå före fåfängan.

Så jag köpte en sådan här:

Och den fungerar utmärkt. Hur den lilla tingesten kan innehålla allt som krävs för trådlöst samtal, inklusive ett batteri som tillåter en standby tid på 3 dygn, är för mig ren magi. Dessutom väger den i stort sett ingenting; blott 6,5 gram.

Eftersom marknaden inte är blyg för att ut hutlösa priser för sådana här saker, kan man inte låta bli att fundera på vad kilopriset för denna ligger på.

Eller så kan man sluta fundera och istället helt enkelt räkna ut det. Det har jag gjort.

154 000 kr/kg.

Inte som bananer precis. Snarare typ som heroin antar jag.

Spegelscener

2008-10-05T22:44:00.000+02:00

Idag, under förmiddagens regnoväder, läste jag ut Peter Englunds "Spegelscener".

Boken handlar författarens erfarenheter som krigskorrespondent i fyra krig: Kroatien 1991, Bosnien 1994, Afghanistan 1996 och Irak 2005. Boken är dels uppbyggd kring artiklar som skrivits under resorna för Expressen och Dagens Nyheter, samt dels texter som det aldrig fanns plats för att trycka – eller som helt enkelt var för personliga.

Det går inte att köpa Spegelscener i bokhandeln, den trycktes bara i 5000 exemplar av Albert Bonniers Förlag 2006, och samtliga skänktes bort till förlagets anställda, vänner och andra viktiga kontakter.

Du kan dock ladda hem den helt gratis här.

Gör det. Den är ett klart läsvärt stycke nutidshistoria.

Theo

2008-10-05T22:09:00.000+02:00

Vår son växer så det knakar.

Hans utveckling märks med extra tydlighet i kontrast med hur liten och svag han var under sina första levnadsveckor. Den lilla fjortonhundragrams fågelunge som man innan med darrande händer flyttade ut ur kuvösen så försiktigt man kunde för blöjbyten, kräver nu både rapryggdunkar och badbaljsfighter. Och det lilla liv som innan inte sade ett ljud - inte för att han nödvändigtvis var nöjd och tillfreds, utan för att han helt enkelt inte hade krafter att skrika - kan nu sätta igång att vråla om inte maten serveras i rätt tid.

Katterna reagerar på sitt sätt på skriken, då deras känsliga hörsel troligen finner det outhärdligt. Nu ställer dom sig demonstrativt vid dörren och väntar på att bli utsläppta så fort det kommer en liten harkling från Theo.

Hans nya krafter och medvetenhet har även visat sig på andra sätt. Han börjar troligen inse att sonden, som går in genom näsan och ner i svaljet till magsäcken, är ganska besvärande. Och med sina nyvunna krafter beslöt han förra veckan helt sonika att dra ut den själv. Jag fann honom i sängen, nöjt sovande, med sonden i sin lilla hand. Vi ringer avd. 17 och de tycker Theo kan vara utan sonden tills sjuksköterskan kommer till oss dagen efter för att sätta in en ny. Dom sondfria timmarna visar sig dock på vikten direkt, och istället för att gå upp de sedvanliga hundra grammen har han istället gått ner femton.

Några dagar senare, en lördag, åker sonden ut igen. Denna gång vet vi inte riktigt hur det gått till, men kanske kom den ikläm under min armbåge när jag skulle ta stöd för att lyfta upp honom från skötbordet. Den åker dock inte ut helt, utan sitter kvar i näsan, och vi märker att något inte stämmer först när vi rutinkollar sonden inför matningen. Den satt då i svalget istället för i magsäcken, och att då ha sprutat ner 50 ml mjölk i halsen, med risk för att det hamnat i lungorna istället för i magsäcken, hade varit katastrofalt.

Vi sätter oss i bilen direkt och kör ner till Halmstad.

Det blir ett kärt återseende av personalen. Och sonden sätts, om än med vissa protester, tillbaks till magsäcken.

För övrigt så märks det att vi har varit borta en månad när vi var inlagda på sjukhuset. Som ett vacuum i vår tidsuppfattning, eller en saknad månad i vår kalender. Det visar sig som små påminnelser i vardagslivet; Sensommarens stora stenmursprojekt står halvfärdigt i trädgården, plötsligt avbrutet av ett oförklarligt magont hos Linda i mitten av augusti. Och timern till husets utomhusbelysning, som skall tändas vid mörkrets inbrott, står fortfarande inställd på 21.00.

Jag finner solstolar i bagaget på vår bil - hastigt inslängda efter en dag på stranden - när jag skall lyfta in barnvagnen inför resan till Halmstad.

Och det som händer varje år har även hänt i år; sommaren har plötsligt blivit oktober.

Skillnaden är bara att det gick så overkligt fort i år.

Happy birthday

2008-10-05T22:01:00.000+02:00

Min blogg är född.

Grattis på födelsedagen!

Må du bli gammal och framgångsrik.

/Terje von Sverige